Brett Kavanaugh har nu svurits in som domare i USA:s högsta domstol. För oss som har följt med på avstånd – och säkert också för många som stått nära – har det varit en minst sagt märklig process.

Å ena sidan: När Donald Trump säger att ”det finns ingen som har ett så skinande rent förflutet som Brett” blir det bara en i raden av skönmålningar som vi har vant oss vid från presidentens sida.

Å andra sidan: Det är det svårt att tro att alla demokrater som har skanderat sitt förakt för Kavanaughs kandidatur skulle vara drivna av rena motiv. Snarare handlar det nog om en (fullt förståelig) önskan att få ett större inflytande över processen än vad som nu har varit fallet. För ärligt talat: är det rimligt att en händelse på en tonårsfest för 36 år sedan ska få så avgörande konsekvenser som demonstranterna har hävdat?

Oavsett vad man tycker om detta, kvarstår det faktum att förgrovningen av det politiska spelet fortsätter – både i USA och på andra håll. Och här finns det skäl att stanna upp och fundera, inte minst för oss som kallar oss kristna.

Sant är att det var nomineringarna till USA:s högsta domstol som för många amerikaner kom att bli avgörande för att rösta på Donald Trump över huvud taget. ”Fyra år med en dålig president kan vi hantera”, sa man. ”Men domarna i högsta domstolen sitter på livstid.” Betydande delar av den kristna väljarkåren vittnade därför om att de ”höll för nästan och röstade på Trump”. De bedömde helt enkelt detta som det minst dåliga av två tveksamma alternativ.

Samtidigt finns det en inbyggd problematik i detta agerande. För som talesättet lyder: det är fullt möjligt att vinna det enskilda slaget, men ändå förlora det större kriget. I det här fallet: att få in ytterligare en konservativ domare i högsta domstolen, men att på köpet förlora trovärdigheten i det omkringliggande samhällets ögon.

Tillämpat på Brett Kavanaugh: Det kan absolut vara sant att han visar sig vara just så lämplig för sitt ämbete som republikanerna hävdar. Men att bagatellisera ett sexuellt gränslöst beteende, eller att – som Trump gjorde på ett kampanjmöte i Mississippi – håna den kvinna som utsattes för Kavanaughs närmanden, är ändå oförsvarligt ur en kristen synvinkel. Vad ger det för bild av den kristna kyrkan, om den i så hög grad uppfattas leva efter devisen ”ändamålet helgar medlen”?

Till stor del kan man därför säga att det som ”kriget” i USA står omkring, är den amerikanska kristenhetens själ. Just detta har också varit temat för flera inlägg under de senaste åren. Ett av de mest omtalade är Rod Drehers bok The Benedict Option, som vi har uppmärksammat även på denna ledarsida. Dreher driver tesen att USA:s sekularisering har gått så långt att kristenheten radikalt behöver förändra sitt sätt att leva ut sitt engagemang. Konkret genom att satsa på tajta gemenskaper där den kristna trons särart kan odlas, snarare än att försöka påverka samhället genom politisk makt.

Även ett sådant agerande har dock ett pris. Det är lätt för kristna i Sverige – som till stor del redan har förlorat ”kriget” med det omkringliggande samhället – att säga att även andra länders kyrkor borde kapitulera från sitt politiska inflytande. Men sanningen är ju den att även vi har förlorat mycket av vår själ; i vårt fall genom den egna sekulariseringen, och genom en ung generation som i allt högre grad kastar sig i det avkristnade samhällets famn.

Hur vi än gör finns det alltså risk att vi trampar snett. Jesus själv säger som bekant att vägen är smal. Både som enskilda och som kyrkor gör vi därför väl i att pröva våra motiv: Hur kan vi i olika situationer agera för att bevara vår integritet? Hur kan vi undvika att i alltför hög grad låta ändamålet helga medlen, samtidigt som vi inte lägger oss platt för de krafter som vill fördärva det samhälle vi är en del av?

Inga lätta frågor, som synes. Men vem har sagt att det ska vara lätt?

Läs på varldenidag.se