Hur ska vi rösta i det kommande valet? Om detta finns det olika åsikter – och så ska det också vara. Samtidigt är det tydligt att det finns trender i politiken som är större än de enskilda partierna. Inte minst gäller detta vilka förhållningssätt som betraktas som mest lovvärda. Eller varför inte: som mest kristna.

Fram till hösten 2015 var det till stora delar idealismen som regerade. Betoningen låg på att inte ställa krav, att alltid se till individens bästa och att inte ställa grupp mot grupp. I dag lever denna retorik kvar hos Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och särskilt Centern tycks på så sätt ha attraherat delar av den kristna väljarkåren.

I april 2015 beskrev Expressens ledarskribent Anna Dahlberg hållningen som ”en tävling i godhet”: ”Samtidigt som utmaningarna blir allt svårare har den politiska debatten blivit alltmer idealistisk. Alla vill vara den goda som kräver mer resurser och fler insatser; ingen vill spela den onda som påtalar tillvarons begränsningar.”

Hösten därpå vet vi vad som hände. Den oväntat stora flyktingströmmen fick våra politiker att slå back i maskin. Av tidigare svulstiga formuleringar om att öppna våra hjärtan och att inte bygga murar var det knappast ens en tummetott kvar.

I den bästa av världar hade vi därmed kunnat gå in i realismens tidsålder. Men dessvärre blev det snarare en uppvisning i protektionism. Helt plötsligt började politikerna tävla i att ställa krav. Kopplat till invandringsfrågan blev känslan den att ”hårdast linje vinner”, och det parti som drog det längsta strået var utan tvekan Sverigedemokraterna. Faktum är att medvinden var så stark att partiet inte ens behövde tala så mycket om invandringsfrågan; i stället fick de möjlighet att profilera sig i andra frågor, såsom sjukvårds- och kriminalpolitiken.

Så här i valtider kan vi dock behöva påminna oss om att det finns ett läge som ligger mellanidealism och protektionism – och det är realism. Det går helt enkelt att verka för en generös och välkomnande attityd utan att fördenskull gå tillbaka till den snällism som tycktes dominerade Sverige för några år sedan. Som Anna Dahlberg uttrycker det: ”Politik kan beskrivas som ett spänningsfält mellan idealism och realism. Å ena sidan har vi drömmarna och idealen om hur vi bygger en bättre värld. Å den andra har vi krassa hänsyn som budgetar som måste hållas och annat som lägger hämsko på det möjligas konst. Politiken mår som bäst när dessa båda synsätt är i någorlunda balans. Då fastnar den inte i en cynisk grimas av uppgivenhet, men den svävar heller inte ut i visioner och åtaganden som blir ohanterliga i längden.”

Tillämpat på migrationsfrågan har jag tidigare på denna ledarsida påtalat ett antal konkreta saker som behöver göras för att trovärdigt kunna gå tillbaka till en generösare invandringspolitik. Dessa är:

  • Inrättandet av enkla och lägre betalda jobb.
  • Starkare incitament för den enskilde att lära sig svenska.
  • Ett bidragssystem där man tydligare än i dag får ”kvala in” i de olika bidragen.
  • Flexiblare regelverk, så att exempelvis ensamkommande barn inte måste placeras på dyra HVB-hem.
  • Konsekvent och trovärdigt arbete för att hålla hotet från islamistiska grupperingar i schack.

Taget för sig själva låter kanske inte dessa förslag särskilt ”positiva”. Är det inte bara att återgå till en (okristlig) kravpolitik? Nja, man kan också tänka tvärtom: just genom att få dessa och liknande reformer på plats, kan majoriteten av befolkningen bli så trygg att de på nytt vill inkludera fler i den svenska välfärdsmodellen.

Annorlunda uttryckt: botemedlet både mot naiv idealism och mot hårdhjärtad protektionism är politiska lösningar för de utmaningar vi faktiskt står inför. Rimligen är det därför de politiker som erbjuder just sådana lösningar som vi ska lägga våra röster på. ”För”, som Anna Dahlberg avslutar sin text: ”om det bara hade varit drömmar som behövdes för att lösa besvärliga samhällsproblem hade Sverige för länge sedan bockat av samtliga.”

Läs på varldenidag.se