Sommaren är konferensernas tid. Redan nu är vi många som har hunnit delta i åtminstone någon av alla de mötesveckor, bibeldagar, tältmöten, läger, uppbyggelse- och förnyelsekonferenser som arrangeras runtom i Sverige. Och än är det inte för sent: sommarens andra halva är minst lika konferens-tät som den första.
Varför åker man då på konferens? Det finns naturligtvis olika skäl. Ett skäl som inte ska föraktas är det sociala. På läger eller konferens får man möjlighet att lära känna fler med samma tro, och även att fördjupas i relationer som har etablerats sedan tidigare. För en familj kan det vara ovärderligt att landa i en ny miljö tillsammans, och att tillsammans manifestera att man vill sätta Gud i centrum även under semestern. Påfallande många vittnar om att de åker på konferens inte minst för barnens skull.
Konferenser kan också vara platsen för en ny typ av impulser. När vi kommer utanför vårt vardagliga sammanhang får vi en möjlighet att lära känna nya aspekter av vår kristna tro. Många kan därtill vittna om att det är lättare att ta emot när man befinner sig på avstånd från sin traditionella sfär; när gudstjänstformer och sociala mönster avviker från vad man annars är van vid, kan man göra upptäckter som för många skulle vara svårare att öppna sig för där hemma.
Det senare är också en viktig orsak till att så många unga vittnar om att de på läger eller konferenser har tagit steg med Herren som på sikt har visat sig vara livsavgörande. Det är inte för inte som ett konfirmandläger ofta gör ett djupare avtryck än om vi går och läser i lokalförsamlingen (även om det självklart går att möta Gud också under en terminsläsning). Det gör helt enkelt något med oss att under en sammanhängande period få erfara både Guds närvaro och gemenskapen med andra.
Konferensernas viktiga roll medför naturligtvis också ett ansvar. En viktig dimension av detta har med undervisningens bredd att göra. Olika konferenser både kan och bör ha lite olika profil, men inget sammanhang kan svära sig fritt från kallelsen att – med Palus ord – förkunna ”hela Guds vilja och plan”. Utan undervisning om lärjungaskap, ingen bestående frukt. Utan kallelse till mission och evangelisation, ingen tillväxt. Utan förmaning till ett liv i helgelse, ingen djupgående förnyelse.
Och samma sak med de olika tjänsterna. Visst kan vi ha en bibelvecka med enbart lärare eller en förnyelsekonferens med enbart evangelister. Men normalt är det ändå bättre att skapa utrymme för bredden i Guds förkunnararsenal. En beprövad ordning är att låta bibellärarna dominera på förmiddagarna, och de mer medryckande evangelisterna och profeterna på kvällarna. Men varför inte kasta om helt och hållet någon gång? Poängen med tjänsterna är ju att vår Herre faktiskt uppenbarar olika sidor av sig själv genom de olika funktionerna i hans rike. Tar vi vara på detta på våra konferenser?
Ett annat område som kan vara värt att reflektera över är hur vi ser på bryggan mellan konferensen och årets övriga 51 veckor. En grundläggande dimension av detta är förstås att det som konferensen inspirerat till bör kunna praktiseras även i vår vardag – om inte i varje enskild del, så åtminstone i stora drag. En annan dimension har med konferensens gudstjänstformer att göra. En större sammankomst måste få vara lite mer av ”fest”, men om inget som vi möter under dagarna kan sägas påminna om vår liturgi där hemma, finns det risk för onödiga konflikter. I värsta fall sänder vi signalen att det bara är på konferenserna som Herren verkar; att Gud är beroende av en form som under återstoden av året är ”utom räckhåll”.
I det gamla Israel möttes Guds folk på åtminstone tre olika arenor: hemmet, synagogan och högtiderna i Jerusalem. Konferenserna kan liknas vid den sista av dessa arenor, där betoningen ligger på det stora formatet. Samtidigt fungerar sommarens många mötesveckor som modeller för livet i Guds rike i stort. Låt oss be att de ska hjälpa oss att uttrycka denna verklighet på bästa tänkbara sätt!
Läs på varldenidag.se
