Vad är det som kännetecknar trons liv? Med tanke på min förra artikel vore det naturligt att svara: gudsingripandena! Tron är, skrev jag, nyckeln in i Guds värld. Det är tron som för oss in i gemenskapen med Herren, och det är tron som är ”kanalen” även för Guds övriga välsignelser. ”Har jag inte sagt dig att om du tror ska du få se Guds härlighet?”, säger Jesus till Marta (Joh 11:40).

Om detta finns det mycket att säga, och det vore helt klart värt en längre artikelserie. Men här, i den andra av mina två artiklar, vill jag i stället fokusera på trons kamp. Även kampen är nämligen en oskiljaktig del av trons liv. Om detta vittnar såväl Skriften som den kristna erfarenheten.

Brottningskamp med Gud

En av många bibeltexter som talar om detta är den om patriarken Jakobs brottningskamp med Gud (se 1 Mos 32). Här möter vi en man som har tagit sig fram i livet genom ganska tveksamma metoder. Redan när hans mamma var gravid med honom och hans storebror Esau hade Gud sagt till henne att ”den äldre ska tjäna den yngre” (1 Mos 25:23). Men som det nu var hade Jakob försökt att uppfylla denna profetia på egen hand – konkret genom att lura till sig både förstfödslorätten och välsignelsen av sin pappa Isak. Under åren innan den berömda brottningskampen hade Jakob sedan fått smaka samma medicin hos sin morbror Laban, då denne lurade på honom en ”bonushustru” som han själv inte ville ha.

Parallellt med detta hade Gud dock bekräftat sina löften till Jakob. Jakob var barnbarn till Abraham, och det var stora och förunderliga löften som han var arvtagare till. När Gud tar initiativet till brottningsmatchen kan man därför säga att han utmanar Jakob till ett nytt sätt att förhålla sig till honom som en gång gav dessa löften. Det skulle bli ett slut på genvägar och bedrägerier. Från och med nu var det beroendet av Herren som gällde.

Vissa som har läst om hur Gud och Jakob brottas har tänkt att Gud kanske hade ångrat sig, och att han brottas med patriarken för att om möjligt slippainfria sina löften. Men en sådan tolkning faller på sin egen orimlighet – om Gud hade velat vinna över Jakob hade det ju inte varit någon som helst svårighet att göra det.

I stället tror jag därför att vi ska läsa berättelsen ur ett relationsperspektiv. Gud vill involvera Jakob i ett gemensamt trosprojekt. Han vill att Jakob ska stå med honom i kampen för att se Guds löften gå i uppfyllelse. Han vill att Jakob ska sluta upp med att använda sig av tveksamma metoder för att försöka ta sig Guds välsignelser i egen kraft. Efter att en hel natt ha brottats med sin Skapare kan vi därför läsa att patriarken får ett nytt namn. I stället för Jakob, som betyder ”den som bedrar”, tituleras han med Israel, som betyder ”han kämpar med Gud”. En slutsats som vi kan dra av detta är att trons liv alltid handlar om en kamp – men inte främst en kamp motGud, utan en kamp medGud.

Kamp, lidande och uthållig bön

Även på ett generellt plan kan man säga att det kristna livet präglas av en ständigt pågående kamp. Som medborgare i Guds rike är vi på kollisionskurs med djävulens rike, och vi får hela tiden tampas med världen, den onde och det som brukar kallas för vårt eget ”kött” – alltså vår gudsfrånvända natur.

Gång på gång kan vi därför också se att Bibeln talar om de troendes liv som märkt av lidande. ”Lid också du som en god Kristi Jesu soldat”, skriver Paulus (2 Tim 2:3). Och lite senare: ”Så kommer alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att bli förföljda” (2 Tim 3:12).

Precis som i fallet med Jakobs brottningskamp är Bibeln tydlig med att lidandet inte skiljer oss från Herren. Tvärtom talar Nya testamentet om lidandet som en del av efterföljelsen. Det är en naturlig konsekvens av att vi som kristna har slagit följe med en korsfäst Messias! Eller med Jesu ord: ”Om världen hatar er, ska ni veta att den har hatat mig före er. Hade ni tillhört världen, skulle världen ha älskat er som sina egna. Men ni tillhör inte världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er.Kom ihåg vad jag sagt: tjänaren är inte större än sin herre. Har de förföljt mig, ska de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, ska de också bevara ert ord” (Joh 15:18–20).

Mot denna bakgrund är det inte konstigt att en återkommande uppmaning i Skriften är den om uthållighet i tron. ”Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat”, skriver Hebreerbrevets författare (Hebr 10:36). Denna uppmaning gäller inte minst i fråga om de troendes böneliv. Flera gånger talar Jesus om betydelsen av uthållig bön, och ett exempel är hans liknelse om änkan och domaren. Lukas introducerar hela berättelsen med att ”Jesus berättade för dem en liknelse för att visa att de alltid ska be utan att tröttna” (Luk 18:1). Själv avslutar Jesus sin utläggning med att fråga om han alls kommer att finna en sådan uthållig tro när han kommer tillbaka.

Ett liv i seger

Vad får då denna undervisning för konsekvenser för vår definition av ett liv i seger? Det första vi kan konstatera är att ett sådant liv inte är ett liv som är befriat från kamp. Lidande, förföljelse och uthållig bön – allt detta är naturliga inslag i det kristna lärjungaskapet. Paulus går så långt som till att säga att han gläder sig (!) ”över svaghet, misshandel och nöd, över förföljelser och ångest, eftersom det sker för Kristus” (2 Kor 12:10). Lidandet, skulle man alltså kunna säga, är det ”kvitto” som bekräftar att vi går i vår Mästares fotspår; att vi följer den korsfäste Kristus.

Till detta kan läggas den rent andliga kampen. Som Guds barn i en fallen värld kommer vi ofelbart att utgöra en provokation för den onde. Varje dag får vi därför ikläda oss trons rustning, som är Jesu egen närvaro i våra liv – hans frälsning, hans sanning, hans rättfärdighet, hans Ord …

I trons rustning ingår också ”trons sköld” med vilken vi kan ”släcka den ondes alla brinnande pilar” (Ef 6:16). Även här ser vi alltså betydelsen av att leva i tro. Tro handlar om att bejaka vårt beroende av Gud – att mitt i kampen hålla fast vid Jesu ord och löften, och att inte hamna ur kurs genom att fokusera på oss själva och våra egna brister. ”Ty allt som är fött av Gud besegrar världen”, skriver Johannes, ”och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds Son?” (1 Joh 5:4–5).

Detta, i sin tur, får viktiga konsekvenser för vår definition av seger. För de flesta av oss är det väl ändå så att seger signalerar någon form av synlig framgång. Att ”ha seger” är att stå som segrare i kampen, att se människor komma till tro, att erfara stora och mäktiga gudsingripanden.

Men riktigt så enkelt tycks det inte vara utifrån Nya testamentets undervisning. Självklart är det Guds generella vilja att hans rike ska bli synligt här på jorden. ”Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden”, ber vi i Fader vår. Men det avgörande för om vi lever i seger eller inte, är ändå inte främst de synliga resultat som vi ser i våra liv. I stället bör en kristen människas seger definieras utifrån hennes grad av lydnad.

Tänk så här: Var står den avgörande striden om ditt eget lärjungaskap? För egen del tänker jag att den står i mitt hjärta. Ytterst sett är det nämligen en fråga om huruvida jag ska stå fast i min lojalitet mot Kristus och hans Ord, eller om jag ska börja leva efter eget huvud. Om jag ska ha Jesus eller mig själv som min herre.

Ytterst sett måste detta också innebära att mitt viktigaste ansvar som kristen är att lyssna in min Frälsares vilja, för att sedan be om nåden att hålla fast vid denna – vad som än händer mig. Yttre framgång kan förvisso vara ett tecken på att jag lever under Guds välsignelse, men även den som inte tror på Gud kan som bekant ha flyt i livet. Och kan det verkligen vara så att missionären som i åratal har sått ut Guds ord till ett hårdnackat folk, är mindre ”lyckad” i Guds ögon än den person som har fått nåden att skörda där andra har sått? Är martyren mer misslyckad än den som har fått nåden att leva?

Nej, ur Guds perspektiv ser måttstocken helt annorlunda ut än vi som människor ofta tänker. Guds rike är ett uppochnedvänt rike, där de första ska bli sist och de sista ska bli först. Nyckeln för att leva i seger är därför att i allt kämpa ”trons goda kamp” (1 Tim 6:12). När vi gör det, ska vi också få ”rättfärdighetens segerkrans” på den yttersta dagen! (2 Tim 4:8).

Ursprungligen publicerad i Världen idag 180426