Ett av Gamla testamentets mest färgstarka dramer är det som utspelar sig mellan David och Saul. Saul är Israels förste kung, och han blir insatt i sitt ämbete av Herren själv. Till en början ger han ett ganska ödmjukt intryck, men det dröjer inte länge förrän det uppstår problem kring den nyinsatte kungen.
För att vara ledare för Guds folk är det en egenskap som i alla tider har varit viktigare än andra, och denna har med det egna hjärtat att göra. Gud förväntar sig helt enkelt en obrottslig lydnad av sina ställföreträdare på jorden, och i Sauls fall är det där som det vid flera tillfällen vacklar.
Det första av dessa är Israels strid mot filisteerna, där Saul tar sig för att offra de föreskrivna offren på egen hand, trots att detta bara tillkom den av Gud utsedda profeten. Inte långt därefter upprepar sig mönstret i en strid mot amalekiterna, där Saul skonar både kungen och delar av krigsbytet, trots att Herren har sagt till honom att inte behålla någonting alls för egen del.
Efter dessa avgörande händelser kan man säga att Saul regerar på övertid. Profeten Samuel förkunnar för Saul att hans kungadöme inte ska bestå, och lägger till: ”Herrenhar sökt sig en man efter sitt hjärta och utsett honom till furste över sitt folk. Men du har inte hållit vad Herrenbefallt dig.” Den man som Samuel syftar på är David, och relationen mellan David och Saul skulle kunna beskrivas som en form av hat-kärlek. Periodvis umgås David nära Saul och hans son Jonatan, men andra perioder måste han fly undan en kung som bokstavligt talat kämpar med sina egna demoner.
Berättelsen om Saul och David är som sagt färgstark, och det finns mer att lyfta fram än vad som får plats här. Men skälet till att jag uppmärksammar detta drama är inte främst den historiska situationen, utan det mönster för ett osunt ledarskap som Saul är ett exempel på. Varje kristen ledare, i varje tid, behöver helt enkelt rannsaka sig själv för att om möjligt undvika att bli en Saul i relation till sin egen tids David-gestalter.
Vad var problemet med Saul? Det viktigaste har vi redan varit inne på: hans beredskap att kompromissa med Guds vilja. I detta mönster anar vi den mänskliga ursynden, som alltid handlar om vår vilja att vara våra egna herrar. Men i berättelsen om Saul blir det också tydligt att den frestelse som Saul faller för är något som alla ledare med självinsikt känner igen sig i: frestelsen att bli en ”politiker”, en person som pragmatiskt rundar obekväma hörn för att ta sig fram i sitt spel om makten.
Problemet är att ett sunt andligt ledarskap inte går att utöva på detta sätt. För det är ju som Jesus säger: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” Och om det är något man kan säga om kung Saul är det just att han förlorar sin själ.
Bakom detta döljer sig dock inte bara Sauls synd, eller ens hans villighet att spela med i spelet om makten. Nej, djupt inne i Saul anar vi också en otrygg individ, som känner sig hotad av vad Gud vill låta ske genom den kommande generationen. Vad Saul gör är ju att han år efter år klamrar sig fast vid makten trots att han vet om att han regerar på övertid. Det är viktigare för honom att hedras av människor än att hedras av Gud.
Även här finns det en tidlös lärdom om ett ledarskap som förlorar Guds välbehag genom att låta sig drivas av fruktan, av sin trasiga självbild och av sin rädsla för att tappa kontrollen. För varje andlig ledare kan berättelsen om David och Saul därför fungera som biktspegel: riskerar jag – kanske utan att vara medveten om det – att bli en Saul på den position där Herren har placerat mig? Riskerar jag att hålla tillbaka det nya Gud vill göra genom David, genom mitt sätt att bevaka mina egna privilegier? Eller genom att – som i en annan berättelse från samma drama – klä den nya generationen ledare i en rustning som är för stor och otymplig för den att bära?
Striden mellan Saul och David är tidlös, och kan i någon mening sägas pågå i varje kristen ledares inre. Låt oss be att det är Davids, och inte Sauls, hjärta som får det sista ordet!
Läs på varldenidag.se
