Sommaren går mot sitt slut, och som svenskar ställer vi gemensamt om för att möta höstens utmaningar och annorlunda tempo. Även om det är få förunnat att vara lediga hela sommaren är det mycket som tar paus under juni, juli och augusti. Idrottsklubbar tar semester, församlingar sammanlyser sina gudstjänster och kollektivtrafiken går över till sommartidtabell.

En viktig del av sommarmånaderna är att mycket som är inrutat under året i övrigt tillåts avvika lite mer från normen. Men nu är det alltså hösten som nalkas, och med den kommer behovet av rutiner. Samtidigt lever vi i en tid som präglas av misstänksamhet mot just ordningar och traditioner. Särskilt i den yngre generationen är det spontaniteten snarare än riterna som står i centrum. Individen snarare än kollektivet.

För att ta några exempel:

  • I min barndom var det självklart att vi som familj alltid åt kvällsmat tillsammans, på en viss utsatt tid. I dagens samhälle har det ofta blivit regel snarare än undantag att man kommer och går även i samband med måltiderna.
  • I min barndom brukade affärerna fortfarande vara stängda på söndagarna. Detta som ett sätt att värna en gemensam veckorytm, där söndagen tilläts vara ledig för de flesta svenskar. I dag är det svårt för en butik att ha söndagsstängt utan att slås ut av sina konkurrenter.
  • När mina föräldrar var unga var det fortfarande självklart för de flesta att gifta sig om de ville dela resten av sina liv med varandra. I dag har vi visserligen en starkare äktenskapstrend än på länge, men tanken att en fördjupad överlåtelse till varandra behöver markeras av en yttre rit (äktenskap) är långtifrån självklar.

Kontentan av detta är att det både i och utanför kyrkan har funnits ett synsätt som i dag är på utdöende – nämligen att det finns riter och traditioner som för dem som går in under dem blir till en hjälp att bevara något värdefullt.

I exemplen ovan: den gemensamma måltidsgemenskapen, där familjen hålls samman genom en gemensam mattid; den gemensamma helgvilan, där man slipper tänka på shopping och konsumtion varje dag i veckan; tydligheten i när ett par hör ihop ”på riktigt”, där omgivningen inte behöver gissa sig till när en relation är så seriös att pojk- eller flickvännen borde betraktas som man eller hustru.

I den kristna traditionen finns en djupt förankrad tanke om ordningar som något gott, och att detta är sant både i samhället i stort och i vårt andliga liv. Till stor del är det genom dessa som vi kan bevara sådant som är av betydelse både för oss själva och för den gemenskap vi tillhör – sådant som vi behöver rutiner kring för att inte börja kompromissa med. Så här när höstterminen drar igång kan vi därför också ha anledning att återuppta några av följande traditioner, i den händelse de skulle ha fallit i glömska under sommarledigheten:

  • Läs ett kapitel i Bibeln varje morgon eller kväll. En enkel rutin som håller vår relation till Guds ord levande.
  • Be bordsbön. Ett enkelt sätt att påminna oss om att Gud är alla goda gåvors givare.
  • Gå i kyrkan varje söndag. Ett enkelt sätt att utsätta oss för Guds tilltal genom andra människor, samtidigt som vi påminner oss om att tron inte är tänkt att vara ett soloprojekt.
  • Gå med i en hemgrupp som träffas varje eller varannan vecka. Ett av de bästa sätten att låta tron materialiseras i vår egen vardag.
  • Följ någon av tidegärdens böner, eller annan ordning för regelbunden bön. Ett enkelt sätt att andas ett bönespråk som har visat sig slitstarkt för mängder av generationer före oss.
  • Ta fasta på kyrkoårets högtider (jul, fastetid, påsk, pingst …). Ett bra sätt att låta huvudpunkterna i Guds frälsningsplan få bli ett tilltal också in i våra liv.

Kan dessa rutiner förvanskas och bli förkvävande krav? Säkert! Kan de bli tomma ritualer? Absolut! Men å andra sidan behöver det inte vara så. Kanske visar det sig i stället att det är dessa och andra hållpunkter i våra liv som räddar oss från just den andliga svältdöd som har blivit så många människors lott i vår traditionsfientliga tid!

Läs på varldenidag.se