Det är omöjligt att tala om andlig urskiljning utan att samtidigt säga några ord om det profetiska. Eller som det ofta brukar uttryckas: kallelsen att pröva profetior. I Skriften möter vi detta fenomen i både Gamla och Nya testamentet, och det finns både likheter och skillnader dem emellan.

I Femte Moseboken ges en ganska rak och enkel beskrivning av hur det profetiska ska prövas: En profet som uppmanar till avgudadyrkan och/eller vars profetior inte går i uppfyllelse är att betrakta som falsk, medan den som talar sant om såväl Gud som framtiden är äkta (se 5 Mos 13:1–5; 18:21–22). I Nya testamentet har det profetiska en delvis annan funktion, och fungerar även på en annan ”nivå” än Gamla testamentets profeter. Inte minst viktigt är förstås att Nya testamentet talar om hela gudsfolket som fyllda av den helige Ande, och därmed också som potentiella profeter (se Apg 2:17–18; 1 Kor 14:1, 5, 24–25). Helt följdriktigt inbjuder apostlarna församlingen som helhet att pröva det profetiska (se 1 Kor 14:29). Som Paulus skriver till de troende i Thessaloniki: ”Släck inte Anden. Förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda, och håll er borta från allt slags ont” (1 Thess 5:19–22).

Hur ska då detta prövande gå till? På denna fråga finns det flera olika svar. Men det överlägset viktigaste kriteriet är ändå att det stämmer med Guds ord. Gud Ande säger aldrig emot sig själv, och såväl profetian som förkunnelsen i allmänhet behöver därför vara i samklang med de heliga Skrifterna. Jag återkommer till detta om en stund.

Ett annat kriterium för den sanna profetian är att den bygger upp församlingen. ”[N]är ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse” (1 Kor 14:26). Att någonting är till uppbyggelse betyder inte att det måste vara uppmuntrande i något slags glättig mening – ibland kan ju Gud behöva varna eller gå till rätta med sitt folk. Men sann profetia har alltid som primärt syfte att föra oss människor närmare Gud. Vidare kännetecknas den av att den åtföljs av Guds frid; om den i stället fyller oss med fruktan eller förkastelse är något fel.

Ett tredje kriterium för de profetiska orden är att de behöver uttalas i kärlek. Särskilt när det gäller känsliga eller allvarliga tilltal är det av stor vikt att de förmedlas utifrån en omsorg om den person som de berör. Teoretiskt kan Gud naturligtvis tala även genom individer med en taskig attityd – men kärlekslöshet eller fördömelse får aldrig spilla över på vår egen förståelse av Herren. Av Bibeln lär vi också att till och med en domsprofetia behöver vandra hand i hand med en kallelse till omvändelse – och därmed också med en möjlighet till upprättelse (jfr Upp 2:5, 16, 22; 3:3, 19).

Mer skulle kunna sägas angående detta, men som avslutning på denna artikel vill jag i stället ge några exempel på falska profetior som på senare tid har dykt upp inte minst inom den karismatiska rörelsen. Även här skulle förstås listan kunna göras längre, men här och nu vill jag ge tre konkreta exempel som illustrerar vårt behov av att både be om och att praktisera urskiljningens gåva.

Ett första exempel kommer från en profetkonferens från en känd amerikansk församling, där en av talarna hävdade att Herren hade sagt till honom att ”vad du än profeterar kommer det att stämma”. För många av åhörarna lät detta säkert mest som en kraftfull sanktion av en profetisk tjänst, men faktum är att det i grunden måste betraktas som en irrlära. I praktiken innebär det ju att profeten i fråga inte behöver underkastas någon yttre prövning – han vet redan att allt han säger stämmer.

Ett andra exempel kommer från Sverige, där en etablerad förebedjare kunde höras uppmana människor på YouTube (numera borttaget) att be för dem som är döda tre led bakåt i tiden. Även detta kan säkert låta som en glad nyhet, men det är helt i avsaknad av bibliskt stöd. (Ett liknande exempel kan vara profetord som med jämna mellanrum dyker upp och som hävdar att vi som individer existerade också innan konceptionen; även detta strider mot en klassiskt kristen förståelse av sakernas tillstånd.)

Ett tredje och sista exempel, som dyker upp i såväl karismatiska som liberala miljöer, är den så kallade apokatastasisläran. Vad denna lära går ut på är att alla människor, oavsett tro, i slutändan kommer att bli frälsta. Det är alltså en form av universalism, som fick sitt första stora genomslag genom kyrkofadern Origenes (185-254 e Kr). Den fördömdes av det femte ekumeniska konciliet i Konstantinopel (553 e Kr), men det är lätt att förstå varför den så ofta dyker upp inom den kristna kyrkan: läran om den dubbla utgången är ju allt annat än lättsmält, trots att den så tydligt förkunnas av både Jesus och apostlarna.

Vart och ett av dessa exempel aktualiserar även ett kriterium för de falska profeterna som Jesus själv tar upp i bergspredikan: ”På deras frukt ska ni känna igen dem” (Matt 7:16). Konsekvenserna av ovanstående läror är nämligen betydligt mer förödande än man vid första anblicken kan tro. Allra tydligast blir det i fråga om apokatastasisläran. Om alla människor blir frälsta oavsett tro på Kristus får det ju till följd att stora delar av kyrkans missionsarbete är meningslöst. Även sådana saker som uthållighet i tjänsten och villigheten att lida för vår tro måste rimligen komma i ett radikalt annorlunda ljus om det går lika bra att ligga lågt och invänta ”alla människors frälsning”.

Sammantaget ser vi alltså att uppdraget att pröva profetior är av stor betydelse om våra församlingar ska bevara sin andliga hälsa.

Ursprungligen publicerad i Världen idag 161003