SVT-dokumentären om den tidigare Ainbusk-medlemmen Josefin Nilsson har orsakat en våg av folklig vrede. Frågan har nått ända upp på regeringsnivå, i och med kulturministerns tidigarelagda möte med Dramaten-ledningen – där Nilssons tidigare pojkvän är engagerad i en teaterpjäs.

Det finns mycket som är bra med att Nilssons öde blir uppmärksammat. Det finns också en del som väcker frågor, eller som behöver nyanseras. Vi börjar med det som är bra!

Det är bra att frågan om våld i nära relationer uppmärksammas. Fenomenet är tyvärr alltför vanligt. Enligt uppgift har mer än var tionde svensk kvinna någon gång misshandlats eller hotats i en nära relation. Detta behöver självklart motverkas – dels av samhället, dels av enskilda som visar civilkurage och säger ifrån när de får kännedom om destruktiva relationsmönster.

Det är också bra att frågan om alltför milda domar i denna typ av brottmål uppmärksammas. För den som inte är juridisk expert kan det vara svårt att bena ut hur Svea Hovrätt borde ha dömt i det specifika fallet, men att det sammanvägda straffvärdet för misshandel, upprepade olaga hot, skadegörelse och överträdelse av besöksförbud skulle vara villkorlig dom låter fullständigt orimligt. Utan tvekan finns det också starkt stöd för straffskärpningar i denna fråga – något som delvis också har skett sedan domen föll på 90-talet.

Frågetecknen då? Ja, den grundläggande frågan är förstås vad som händer när vi överlämnar rättsskipandet på folket i stort. Anne Ramberg på Sveriges Advokatsamfund talade i Aktuellt om den återinförda skampålen, och det pöbelvälde som riskerar att uppstå i spåren av vår tids Facebook-kampanjer och twitterstormar. Debatten känns igen från #MeToo: vill vi verkligen att ”folkets domstol” ska ha det sista ordet i frågor som dessa?

En angränsande fråga är: Finns det nåd för en dömd brottsling? Eller är man för evigt bannlyst från det offentliga Sverige om man begår den typ av brott som Nilssons pojkvän har dömts för? Svaret kan absolut vara ja. Vissa typer av brott leder helt enkelt till att förtroendet förbrukas, och att man därför inte platsar på en nationalscen som Dramaten. Åtminstone så länge som man inte visar ånger och offentligt ber om förlåtelse för vad man gjort.

Men så har vi också behov av en viss nyansering. Även lovvärda kampanjer kan nämligen kantra över på ett olyckligt sätt. I delar av feministrörelsen finns exempelvis – parallellt med den rättmätiga vreden – en alltför generaliserande beskrivning av män som våldsverkare eller potentiella våldtäktsmän. Ibland talas till och med om en ”toxisk manlighet”, som om problemet vore den manliga befolkningen i stort.

I sin bok Det stora könsexperimentet ger psykiatrikern David Eberhard en betydligt mer nyanserad bild av sakernas tillstånd. Han påtalar att 63 procent av alla våldsbrott begås av 1 procent av befolkningen. Bland denna procent, hävdar han vidare, är det en påfallande hög andel som kan beskrivas som psykopater. En diagnos som i sin tur är betydligt vanligare bland män än bland kvinnor.

Därmed är dock inte sagt att det bara är män som slår. Enligt en stor internationell relationsstudie från 2006 fann man att kvinnor använde våld mot sin partner i lika hög grad som män. Dubbelt så många kvinnor som män angav därtill att de var de första att ta till våld när det blev konflikt.

Mäns våld har förstås en tendens att få större följder rent fysiskt, eftersom de i normalfallet är starkare än kvinnan. Särskilt psykopater är därtill kända för att vara mer hänsynslösa än andra i sin våldsanvändning – till sjukdomsbilden hör att man är impulsiv, manipulativ och saknar förmåga till empati med sitt offer.

Trots behovet av nyansering ska vi därför inte ha något stort hopp om bättring från en person med psykopatiska drag. Och vi ska vara beredda på att även fagert tal kan dölja en mörk och våldsam vardagsverklighet. Så i stället för ”toxisk manlighet” är det nog psykopaterna vi ska vara särskilt angelägna om att identifiera. De finns överallt – också i kyrkan – och de är genuint farliga.

Läs på varldenidag.se