Alla som följer med i den svenska debatten vet att få frågor – om ens någon – bär på sådan känslomässig och politisk laddning som abortfrågan. På just den här punkten kan vi dessutom konstatera att Sverige är allt annat än unikt. Inte minst Det stora landet i väster är nämligen djupt polariserat – i synen på abortlagstiftningen såväl som i mycket annat.

Därmed är det inte särskilt förvånande att den amerikanska Högsta Domstolens upphävande av Roe mot Wade-domen från 1973 har orsakat ett ramaskri i medierna. Samtidigt är det beklämmande att se den osaklighet som präglar många av de politiska och lobbyistiska utspel som har följt i HD-utslagets spår.

En av de mest grundläggande osakligheterna uppmärksammades på denna sida redan i tisdags, nämligen att mängder av debattörer får det att låta som om abort plötsligt hade förbjudits i USA. Så är ju inte alls fallet. Vad som har skett är i stället att HD konstaterat att konstitutionen inte innehåller någon ”rätt till abort”, och att det därför är upp till delstaterna att bestämma vilket regelverk de vill ha kring denna typ av ingrepp. Alltså samma ordning som råder för andra frågor i den amerikanska politiken.

Detta hindrar inte en organisation som Amnesty från att ta till brösttoner när de i ett nyhetsmail beklagar sig över domsutslagets följder. Redan rubriksättningen säger det mesta: ”Högsta domstolens beslut om abort är omänskligt och ovärdigt!” På detta sätt beskrivs alltså det i grunden sakliga agerandet från HD, där man återför en fråga till de demokratiska processer som Amnesty i andra sammanhang talar så varmt om.

Men abort är som sagt inte vilken fråga som helst. Faktum är att man kan dra en direkt parallell mellan Amnestys uttalande och Dagens Nyheters påhopp på Lars Adaktusson för några år sedan, efter att han i EU-parlamentet hade agerat utifrån sin övertygelse att abortfrågan är en fråga för medlemsländerna att själva besluta om. Både i USA och EU tolkas helt enkelt oviljan till överstatlighet som ett angrepp mot demokratin – eftersom folkviljan i abortfrågan har kommit att betraktas som ett hot.

Amnesty skriver i sitt nyhetsmail att HD:s utslag ”kommer att få förödande konsekvenser för miljontals kvinnor, flickor och andra som kan bli gravida [sic!] i USA”. Med hänvisning till ett uttalande från en av HD-domarna varnar man också för att utslaget kan öppna för en omprövning även av andra lagar, bland annat gällande ”rätten till att köpa preventivmedel” och ”rätten till samtyckande vuxna att ha samkönat sex”.

En närmare efterforskning visar dock att organisationens varningar är lika tendentiösa som de är löst underbyggda. Det är helt enkelt tydligt att Amnesty använder skrämselpropaganda för att mobilisera sina stödtrupper.

Även ett antal svenska politiker har dock valt att stämma in i kören. Både Liberalerna och Centerpartiet har i veckan propagerat för att aborträtten ska skrivas in i grundlagen, och nästan lika snabbt hakade Moderaterna och Miljöpartiet på. Liberalerna pekar särskilt ut samvetsfriheten för vårdpersonal som problematisk, medan Centerns Annie Lööf talar om att konservativa värderingar är på frammarsch i Europa och USA som på sikt skulle kunna påverka Sveriges abortlagstiftning. Även här är det alltså resultatet av demokratiska val som politikerna fruktar mer än något annat.

Att lösa etiska dilemman genom lagstiftning är dock en problematisk väg. Redan den legendariska – och politiskt liberala – HD-domaren Ruth Bader Ginsburg talade om detta som en svaghet i Roe mot Wade-domen. Hon menade att abortlagstiftningen hade fått större folklig förankring om den hade införts stegvis och hållit jämna steg med det allmänna rättsmedvetandet.

Som Göteborgs-Postens Håkan Boström skriver i en läsvärd ledartext: ”Det vi ser är den allt vanligare instinkten att vilja förbjuda åsikter man ogillar i stället för att ägna sig åt demokratiskt fotarbete för sin sak. Denna form av intolerans har blivit stark bland människor som kallar sig liberaler i USA.”

Samma sak tycks tyvärr gälla här i Sverige.

Läs på varldenidag.se