På senare tid har vi kunnat följa ett antal kristna toppolitiker vars karriär antingen har prövats hårt, eller helt har havererat, på grund av yttre och inre tryck.

Mest hjärtskärande var kanske fallet med Tim Farron, tidigare partiledare för de brittiska Liberaldemokraterna, som den 14 juni meddelade sin avgång. Inte för att han hade gjort något övertramp eller drivit en politik som saknade medlemmarnas stöd – utan för att han hyste ett antal åsikter utifrån sin kristna tro, som av vissa i partiet uppfattades som alltför provocerande för att kunna tolereras. Han måste bort. Till slut fick de som de ville.

Under våren fick vi också blicka in i en annan kristen politikers uppgång och fall, denna gång kopplad till det franska presidentvalet. Den katolske kandidaten François Fillon från Republikanerna ledde länge i opinionsmätningarna. Men så kunde en satirtidning avslöja att Fillon hade använt närmare 1 miljon euro i skattemedel för att anställa sin fru som assistent i EU-parlamentet, något som fick förtroendet för honom att rasa. Till sin egen och partiets besvikelse lyckades han därför inte kvalificera sig för den sista och avgörande valomgången.

En tredje kristen politiker som vi med stor regelbundenhet möter i nyhetsflödet är den tyska kristdemokraten, tillika förbundskanslern, Angela Merkel. Merkel hör till de politiker som åtnjuter det bredaste förtroendet både i och utanför Tyskland, och flera gånger har hon framställts som Europas räddande ängel. För några veckor sedan fick vi dock höra om ett mycket märkligt händelseförlopp i den tyska Förbundsdagen. Den 27 juni lät Merkel meddela att frågan om samkönade vigslar kunde betraktas som en ”samvetsfråga”, och att hennes partikamrater därför skulle få rösta efter egen övertygelse om det kom till omröstning i Förbundsdagen. Redan den 30 juni initierades en sådan av Socialdemokraterna, med följden att Tyskland blev det tjugotredje landet i världen att införa en könsneutral äktenskapslag.

Exemplen Farron, Fillon och Merkel illustrerar ett antal principer som har med troende människors engagemang i politiken att göra. Om vi börjar bakifrån kan Angela Merkels agerande beskrivas som ett utslag av ren pragmatism. Hon visste helt enkelt att hon både i Förbundsdagen och i befolkningen i stort hade majoriteten emot sig, och genom att släppa röstningen fri kunde hon därför desarmera en politiskt mycket svårhanterlig fråga. Detta samtidigt som hon åtminstone hjälpligt kunde bevara sin personliga integritet; Merkel själv röstade nej i omröstningen.

Någon som på intet sätt lyckades bevara integriteten var dock François Fillon. I stället blev han bara ännu en i raden av politiker som fått illustrera Lord Actons maxim: ”Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut.” Det är inte konstigt att Fillon väckte besvikelse både bland sina trosfränder och sina partivänner. Och detta är ju också vad Skriften säger: ”Ingen av er ska behöva lida som mördare, tjuv, förbrytare … Men om någon får lida som kristen ska han inte skämmas utan prisa Gud för det namnet.”

Till dem som lider för sin kristna tros skull torde vi kunna räkna Tim Farron. I hans fall kan vi också associera till vad Guds ord har att säga om Daniel i Babylon. Trots ingående granskningar av hans politiska agerande står det där att hans fiender ”inte kunde finna något att anklaga honom för eller något brottsligt hos honom, eftersom han var trogen i sin tjänst. Det fanns varken försumlighet eller ohederlighet hos honom”. Av detta skäl säger de i stället just det som kretsen kring Tim Farron tycks ha gjort: ”Vi lär inte hitta något att anklaga den där Daniel för, ifall det inte gäller hans gudsdyrkan.”

Inget nytt under solen, alltså. Men en påminnelse om att vi alla behöver be för våra politiker – kristna såväl som icke-kristna – att de ska bevara sin integritet i en miljö som är så full av både frestelser och blindskär.

Läs på varldenidag.se