Sverige är en konsensuskultur. Så långt som det är möjligt vill vi undvika konflikter. Hellre än att ställa till med bråk söker vi efter minsta gemensamma nämnare. ”Vi håller nog med varandra om det viktigaste trots allt.”
I många situationer kan detta vara positivt. Men på vissa områden ställer det också till med skada. Ett sådant är det som har med de falska profeterna att göra.
Både Jesus och apostlarna varnar oss för dessa. ”De kommer till er i fårakläder, men i sitt inre är de rovlystna vargar. På deras frukt ska ni känna igen dem”, säger Jesus (Matt 7:15–16). Och Johannes skriver: ”De har gått ut från oss, men de hörde aldrig till oss” (1 Joh 2:19).
I dessa verser får vi tre generella kriterier för en falsk profet. Han eller hon: 1) ser på ytan inte så farlig ut, 2) kommer inifrån den kristna gemenskapen och 3) har ett budskap som bär dålig frukt.
Finns det falska profeter i Sverige i dag? Självklart! Men vår allmänna konflikträdsla kombinerat med den postmoderna kulturens ”det finns inget rätt och fel – bara olika perspektiv” gör det svårare än tidigare att identifiera dem. Man vill ju inte uppfattas som dömande.
I Guds ord, däremot, möter vi ett annat perspektiv på saken. ”Den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom hade det varit bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och bli sänkt i havets djup”, säger Jesus (Matt 18:6). Inget svävande på målet där, inte!
Hur kan frukten av vår egen tids falska profeter se ut? Några vanliga kännetecken tror jag är otro, förvirring och falsk trygghet. Otro: vi litar inte på Guds ord och löften. Förvirring: vi känner oss osäkra på om Skriften har något tydligt att säga oss. Falsk trygghet: vi tror oss vara frälsta utan omvändelse och tro.
Till detta kan läggas att den falska profetian tenderar att sätta människan i stället för Gud och hans Ord i centrum. Den låter individen definiera vad som är sant och falskt, vad vi behöver tro och inte tro, vem och hurdan Gud är.
Den som har det yttersta ordet när det gäller dessa frågor är förstås Herren och ingen annan. Men två personer som i svensk kontext förkunnar läror som står i stark kontrast till klassisk kristen tro är utan tvekan K G Hammar och Jonas Gardell. Som ärkebiskop i Svenska kyrkan orsakade Hammar en närmast oöverblickbar skada, framför allt genom sin relativisering av den bibliska uppenbarelsen. Så sent som för två år sedan gick han ut i media och beskrev Kristus som en ”tankekonstruktion”. Jonas Gardell, i sin tur, har utifrån en annan plattform predikat ett budskap som fungerat som ett vaccin mot en klassisk väckelseförkunnelse. I Gardells evangelium ingår vare sig syndafördärv, omvändelse eller objektiva sanningar.
Det står förstås var och en fritt att tro på vad som helst. Däremot kan man förvänta sig att kyrkan drar en gräns för vilka predikanter man låter sig inspireras av, och vilka man rekommenderar andra att läsa och lyssna till. ”Om någon kommer till er och inte har med sig denna lära ska ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen”, skriver Johannes. ”Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar” (2 Joh v 10–11).
Att strunta i denna uppmaning är vare sig kristligt eller kärleksfullt. Faktum är att det är raka motsatsen: att medverka till sina medmänniskors förtappelse.
