Vilken politisk färg har den kristna tron? En sådan fråga är omöjlig att svara på. Den gudomliga uppenbarelse vi har att falla tillbaka på är mångfacetterad, och låter sig inte brytas ned i något specifikt politiskt program. Det är också väl känt att det finns kristna med de mest skilda politiska sympatier, och få av oss skulle drista oss till att hävda att det finns bara ett – eller ens något – genuint ”kristet” parti i Sveriges riksdag.
En åsikt som ganska ofta ventileras är dock att den kristna tron är konservativ. Eller, om man är lite mer polemiskt lagd, bakåtsträvande. Och en fråga är ju då hur det egentligen förhåller sig med detta: är den kristna tron konservativ?
Om vi definierar konservativ som en vilja till stabilitet och till att skynda långsamt med politiska förändringar ligger det helt klart någonting i detta. Kristna generellt har trots allt motsatt sig revolution som politiskt medel. Våld och tvångsmakt rimmar illa med evangeliets anda.
Men om vi i stället tittar på evangeliets ärende kommer saken i ett delvis annorlunda ljus. Nya testamentets budskap kan nämligen beskrivas som revolutionärt i den meningen att det vill förvandla våra värderingar i grunden.
Låt oss för att exemplifiera se på två av de områden där vi i dagens samhälle brukar få höra just att vi som kristna är att betrakta som ”bakåtsträvande”: människovärde och sexualmoral.
Frågan om människovärde är gigantisk, och rymmer många olika delfrågor. Men generellt kan man säga att det i varje tid och kultur har funnits grupper som majoriteten och/eller makten har haft ett intresse av att marginalisera, men som den kristna kyrkan har valt att stå upp för. I den tidiga kyrkan handlade det om grupper som kvinnor och slavar, men också om de mest utsatta av dem alla – nämligen de oönskade barn som enligt samtidens sed sattes ut i skogen för att dö.
I Sverige i dag kan vi på motsvarande sätt se att det tenderar att väcka starka känslor när vi som kristna står upp för människovärdet kopplat till abort eller olika former av utvecklingsstörning. Samtidigt beskylls vi allt oftare för att inte värna alla människors lika värde i frågor som går att beteckna som ”tillägg” till de mänskliga rättigheterna, i alla fall sett till gällande internationella konventioner – med homoadoptioner och insemination av ensamstående kvinnor som aktuella exempel.
De senare exemplen skulle på så sätt kunna ses som en form av konservatism, i den meningen att vi låter skapelseordningen vara ledstjärna för våra beslut. Men de förra exemplen måste å andra sidan höra hemma på revolutions-kontot, för försvaret av samhällets svaga och utsatta individer var precis lika utmanande på Nya testamentets tid som det är i dag.
Sexualmoralen, då? Är inte det ett klockrent exempel på den kristna kyrkans konservativa hållning? Nej, faktiskt inte. När Paulus talar om den totala jämlikhet som borde råda mellan mannen och kvinnan i äktenskapet – både i fråga om den sexuella gemenskapen och om att underordna sig varandra ”i vördnad för Kristus” – är det en radikal utmaning av dåtidens patriarkala standard. På motsvarande sätt ser vi i dag att den svenska individualismen utmanas i grunden av Bibelns tal om Jesu självutgivande kärlek som modell även för våra kärleksrelationer.
Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att det är sant att den kristna tron har en bevarande effekt, eftersom den normalt undviker att tvinga fram de förändringar som den eftersträvar. Men om vi ser till kristendomens väsen bär den ändå på starka revolutionära drag. Vår lojalitet till Jesus Kristus utmanar oss helt enkelt att kränga av oss oket från de rådande ideologierna, för att låta evangeliet sätta standarden för såväl våra värderingar som våra handlingar.
