Sedan valet 2016 har Donald Trump och hans administration försett oss med en outsinlig ström av uppseendeväckande uttalanden. Till de mest omtalade hör rådgivaren Kellyanne Conways ord om att Vita husets pressekreterare Sean Spicer satt inne med ”alternativa fakta” angående deltagarantalet på presidentens installationshögtid, ett uttryck som 2017 utnämndes till årets Unwort des Jahres – alltså årets ”icke-ord” eller ”o-ord” – i Tyskland.

Ett ännu vanligare – och lika problematiskt – uttryck från presidenten själv är”falska nyheter”, ett omdöme som regelmässigt slungas ut mot etablerade medier och deras rapportering om sakernas tillstånd. Den känsla man får är att ”falska nyheter” helt enkelt är Trumps beskrivning av allt som media tar upp som inte stryker honom själv medhårs. Endast undantagsvis tycks någon mer nyanserad analys ligga bakom uttrycket.

Problemet förvärras av den frekvens med vilken Donald Trumps tunga (eller twitterfingrar) har visat sig slinta. Tidningen Washington Post har hållit räkningen, och är vid det här laget uppe i närmare sju tusen exempel på vilseledande eller direkt falska påståenden. Till de oftast upprepade hör att presidenten har fått igenom den största skattesänkningen i USA:s historia, att USA:s ekonomi är den bästa någonsin och att bygget av den utlovade muren mot Mexiko redan är igång.

Om detta finns det mycket att säga. Sant är att även tidigare presidenter har farit med osanning; omfattningen i fallet Trump saknar dock motstycke i USA:s historia. Sant är också att det finns en tendentiös och/eller selektiv hållning i mycket av den amerikanska nyhetsrapporteringen – liksom i de flesta andra länders dito. Samtidigt slår presidentens kritik bredare än så, när han i praktiken tycks stämpla allaetablerade medier som ”falska nyheter” eller till och med som ”folkets fiende”. Därmed har alla försök till saklighet farit ut genom fönstret.

Inget av detta behöver förstås innebära att Donald Trumps politik skulle vara dålig. Var och en är fri att själv avgöra vilken politik som erbjuder bäst lösningar på vår tids stora frågor. Men även den som sympatiserar med Republikanerna under Trump borde se presidentens attityd som problematisk. God politik måste trots allt kunna försvaras och förklaras utan vare sig sluggerattityd eller falska påståenden; när så inte är fallet både kan och bör vi ana ugglor i mossen.

Ett intressant inlägg i denna debatt kom för något år sedan av den svenska filosofiprofessorn Åsa Wikforss. I sin bok Alternativa fakta med underrubriken Om kunskapen och dess fiender går Wikforss i närkamp med den postmoderna sanningsrelativismen. Med Trump som ett av sina paradexempel undersöker hon fenomenet fakta- och kunskapsresistens, och hon talar om lögner, falska nyheter och propaganda i media. Till hennes viktigaste slutsatser hör att det verkligt farliga med vår tids upplösning av sanningsbegreppet är att argumenten förlorar sin betydelse. Om allt bara är en fråga om perspektiv blir det ju i praktiken bara den vi tycker bäst om som vi själva lyssnar på – vilket lämnar fältet fritt för demagogerna.

Även ur ett kristet perspektiv finns det goda skäl att hedra vad som är sant och rätt. ”Inte mot sanningen förmår vi något, utan för sanningen”, skriver Paulus. Och profeten Jesaja beklagar sig: ”Rättvisan trängs tillbaka, rättfärdigheten står långt borta, ja, sanningen vacklar på torget, det som är rätt kan inte komma fram.” Så snart som sanningen inte hedras kommer det att få konsekvenser för samhället i stort.

Det är också därför som devisen ”ändamålet helgar medlen” tenderar att bli särskilt allvarlig när det handlar om synen på vad som är sant och rätt. Saklighet, vederhäftighet och god argumentation är dygder som behöver värnas i såväl kyrkans som politikens värld. Kan detta vara en bön att bedja inför det stundande 2019?

Läs på varldenidag.se