I anslutning till ett årsskifte är vi många som gör upp planer för våra liv och för året som ligger framför oss. Det kan handla om klassiska nyårslöften som att börja träna eller gå ned i vikt. Men det kan också handla om större frågor, till exempel sådana som har med familjeliv, jobb och prioriteringar att göra.

Till de viktigaste löften man kan tänka sig hör förstås de som rapporteras från flera av nyårshelgens läger och konferenser, där ett stort antal ungdomar valde att ta emot Jesus som sin Herre och Frälsare.

Samtidigt infinner sig frågan om hur vi som redan har blivit vuxna förhåller oss till Herrens vilja med våra liv. Även vi har kanske fattat avgörande beslut under tonårstidens konferenser. Även vi har kanske fått tilltal om att Gud vill göra bruk av oss för sitt rike. Men vilka konsekvenser får dessa erfarenheter här och nu? Lever vi i det som är vår Skapares dröm för våra liv, eller lever vi snarare i vad som kan beskrivas som vår egen dröm? Relaterar vi vår vardag till Guds ord och löften, och hålls frågan om Guds kallelse levande i vårt sätt att tänka och prioritera?

Klart är att Jesus varnar för att så inte alltid kommer att vara fallet. I sin liknelse om såningsmannen varnar han för ”världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter annat” som riskerar att förkväva kraften av Guds tilltal in i våra liv. Detta kan ske på olika sätt, men ett av de vanligaste är att vi låter visionen för våra liv krympa ihop så att det inomvärldsliga och alltigenom mänskliga tänkandet ta över. I stället för ambassadörer för Guds rike, blir vi (i bästa fall) konsumenter av Guds rike. Vi firar gudstjänst på söndagarna, men det är allt.

Därmed inte sagt att alla kristna borde ägna huvuddelen av sin tid åt vare sig församlingsbyggande eller mission. En av reformationens stora gåvor till Kristi kropp var ju att den återerövrade vardagen och arbetslivet som arenor för de troendes kallelse. Men samtidigt är det kanske just där som skon klämmer: Ser vi vår vardag som en plats att leva ut denna gudomliga kallelse, så att vi frågar efter Herrens ledning för allt vi står i? Eller är det snarare så att vardagen har blivit avsakraliserad – en plats där vi har upphört att ta Herren med i ekvationen? Tränger vi tillbaka de tilltal och löften som vi tidigare har tagit emot, så att vi i praktiken bara lever vår egen dröm för våra liv?

När Jesus talar om detta använder han sig av bilder som talenter och pund. Varje människa, säger han, har av Gud fått ett visst mått av resurser som vi är kallade att förvalta till hans ära. Men ju mer vi vänder Herren ryggen, desto mer tenderar vårt fokus att smalna av. Det tycks helt enkelt vara en andlig naturlag att människan utan Gud bli allt mer självupptagen – allt mer fokuserad på ”me, myself and I”.

För att återknyta till årets nyårslöften lär det därför inte vara någon slump att det som toppade listan inför 2018 var löftet att ”resa mer”. Inget direkt ont i det, förstås, men knappast något som kommer att förändra den här världen till det bättre. Snarare ett klockrent exempel på hur vi allt mer fokuserar på oss själva och våra egna upplevelser.

Hur mycket vi förtjänar att ”unna oss” är inte någon exakt vetenskap – en och annan semesterresa kan självklart vara befogad. Men alla kan nog vara överens om att ett liv som bara kretsar kring oss själva avviker dramatiskt från det som vi från början har blivit kallade till av Herren.

Och inte nog med det: Att leva för oss själva är också något i grunden förnedrande. Som människor är vi skapade för en Stor Berättelse, där våra liv hela tiden pekar bortom oss själva. Vi är skapade för att förhärliga vår Skapare. När vi i stället sätter oss själva, vår karriär och vår bekvämlighet i centrum degraderas vi därmed till något mindre än vi är. Vi offrar den Stora Berättelsen för den lilla. Vi offrar kallelsetanken för ett liv som håller Herren och hans närvaro på distans.

Visst kan detta vara värt att tänka på när vi formulerar vår vision för 2018?

Läs på varldenidag.se