”Vi kan ju inte göra något mot sanningen, utan bara för sanningen.” Paulus klassiska formulering kan väcka en rad olika reaktioner. För vissa av oss är den befriande. För andra provocerande. För ytterligare några höjden av naivitet. Helt klart är att den har potentialen att förvandla den här världen. Om vi alla skulle göra apostelns ord till våra egna – inte bara i teori, utan också i praktik – skulle vi få ett helt annat samhällsklimat. Få saker är nämligen så laddade i 2000-talets Sverige som vårt förhållningssätt till sanning.

I ett annat av sina brev talar Paulus om att vi som syndare ”i orättfärdighet undertrycker sanningen”. Alltså att vi försöker manipulera vad som är att betrakta som sant, gott och rätt. Detta företag, säger Skriften, är dömt att misslyckas. Sanningen är nämligen en nyckfull tjänare. Till och från kan den visserligen sammanfalla med våra egna agendor. Men i längden kan den inte vara något annat än vår herre.

Just därför är sanningen fruktad, och denna fruktan går som en röd tråd genom mänsklighetens historia. Förtryckande regimer har satsat oerhörda resurser på att bekämpa sanningen. Övervakning, censur, angiveri, fängelse … Allra mest påtagligt är det när det är mest som står på spel. Som det brukar heta: ”Krigets första offer är sanningen.”

I den postmoderna kulturen har detta fenomen fått en särskild och mycket oroväckande twist. Flera av vår tids tänkare förkunnar att sanningsanspråk inte är något annat än maktspråk. Därmed bör de antingen avfärdas som icke önskvärda, eller viftas bort som orimliga. ”Det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig.”

Positivt finns det bakom detta förhållningssätt en insikt om att ingen människa kan vara bärare av sanningen i sin helhet. Vi har alla våra olika perspektiv. Samtidigt behöver det inte råda någon tvekan om att Paulus analys har relevans också i vår egen tid. Den djupaste orsaken till att dagens människor ställer sig tvekande till sanningsanspråk är helt enkelt att om något är sant, då måste vi också böja oss under detta. Något som skrämmer den postmoderna människan mer än kanske något annat.

En kuslig effekt av detta har de senaste åren rapporterats från de europeiska universiteten. Tidningen The Spectator publicerade nyligen ett långt reportage om en trend bland brittiska studenter som kan bli slutet för offentliga debatter, i alla fall där någon av parterna företräder åsikter som går att betrakta som stötande. Författaren nämner ämnen som abort och homosexualitet, men också miljöhot och feminism. Ämnen som, när någon intar ”fel” position, väcker sådan vrede hos studenterna att de helt sonika försöker få debatten inställd. Alltså raka motsatsen till det bildningsideal som en gång formade universiteten, där syftet med att låta argumenten få brytas mot varandra var just att kunna nå fram till … sanningen.

Som kristna behöver vi inte vara rädda för sanningen. Inte heller när den är obekväm. Även vi behöver förstås ha klart för oss att sanningen kan komma att utmana oss rejält. Men då får hämta styrka i vår Mästares ord: ”sanningen ska göra er fria”.

Läs på varldenidag.se