Det har knappast undgått någon att en debatt har blossat upp inom vår rörelse som har med kyrkans förhållningssätt till homosexualitet att göra. Denna diskussion har inte uppstått i ett vakuum. För att förstå varandra tror jag därför att vi behöver ta ett steg tillbaka och fundera på vilka mer grundläggande antaganden som kan ha lett fram till våra respektive förhållningssätt.

Även här inser jag samtidigt att det finns gott om relevanta perspektiv. Ett har med vår syn på Svenska kyrkan att göra: Har vi som inomkyrklig rörelse ”rätt” att ha en avvikande uppfattning än vår kyrkas ledning? Eller är vi i praktiken illojala om vi inte följer efter när Svenska kyrkan gör förändringar i sin lära?

Ett annat perspektiv handlar om EFS roll som folkrörelse: Innebär vårt bemyndigande av den enskilde lekmannen att EFS styrelse och ledning bör avhålla sig från att ge vägledning kring hur vi ska hantera frågor som har med tro och teologi att göra? Ibland uttryckt som att EFS ska vara ”ett föredöme i oklarhet”.

Ett tredje och närbesläktat perspektiv har med synen på ledarskap att göra: Är ledarnas primära uppgift att förvalta vad som kan betecknas som ”minsta gemensamma nämnare” för rörelsen i stort, eller har de ett uppdrag att ibland fatta beslut som en minoritet inte tycker är bra? (Att gå emot majoriteten är naturligtvis inte aktuellt i en demokratisk rörelse som EFS.)

Till detta kan läggas ett teologiskt perspektiv. Och detta skulle jag vilja säga lite mer om. Ganska ofta har jag hört att en ”luthersk” teologi betyder att vi som EFS:are inte ska fästa någon större vikt vid Bibelns etiska riktlinjer, i alla fall inte i de fall då dessa utmanar sådant som är accepterat i vårt samhälle i stort. Det enda vi ska fokusera på är ”evangeliet”, ofta definierat som Guds kärlek till alla människor. Om vi misslyckas med denna rågång riskerar vi att bli ”lagiska” eller ”reformerta” i vår teologi.

Samtidigt har jag de senaste åren haft en hel del kontakt med våra systerrörelser i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Medlemmarna i dessa är generellt sett betydligt flitigare läsare av både Luther och Rosenius än vi, och de sjunger psalmer av Lina Sandell som jag själv inte ens visste fanns. De står alltså i närmare förbindelse med våra lutherska lärofäder och -mödrar än de flesta av dagens EFS:are. Och det intressanta är att de har en helt annan definition än det som sägs ovan av vad det är att vara luthersk!

När jag för några år sedan läste Tomas Nygrens avhandling Lag och evangelium som tal om Gud kom jag fram till att en viktig förklaring till detta fenomen måste vara påverkan från den svenske teologen Gustaf Wingren. Wingrens teologiska program fick sin särart bland annat genom att han betraktade lagen som en följd av synden, och att den därför inte kunde ha något positivt att tillföra i det kristna livet. Som en följd av detta kom han att förneka också lagens tredje bruk, som är ett teologiskt uttryck för Nya testamentets vägledning till helgelse. Som förkunnare, hävdade Wingren, ska vi bara förkunna evangeliet. Den etiska vägledningen möter vi nämligen på andra sätt – i första hand i skapelsen och i de föränderliga seder och konventioner som råder i samhället i stort.

Wingren hade sin storhetstid på 50-, 60- och 70-talet, och många av EFS tongivande förkunnare kom att ta intryck av hans form av lutherdom. På 60-talet fanns hans böcker i kurslitteraturen på Johannelund, och hans kritik av väckelserörelsens syndakataloger gjorde honom intressant utifrån de processer som då pågick inom vår rörelse. Och eftersom samhället fortfarande var så präglat av kristna värderingar gjorde det inte någon större skillnad för vilka grundläggande etiska principer som hölls för sanna i våra kyrkor och bönhus.

Men i dagens Sverige är läget annorlunda. Klyftan mellan Bibelns och samhällets värderingar har ökat, något som samtidigt har avslöjat en betydande brist i Gustaf Wingrens teologi. Utifrån hans sätt att tala om lag och evangelium har man nämligen till stor del saknat redskap att hålla en kritisk distans till denna samhällsutveckling. Ännu tydligare har detta blivit i Svenska kyrkan, där man har uppdraget att fungera som folkkyrka och därmed har kommit att bygga mycket av sin identitet på att majoriteten av den svenska befolkningen ska vara med på tåget. Vad gör man då när majoriteten inte längre är präglad av de bibliska värderingarna?

Mot bakgrund av detta menar jag att tiden nu har kommit att göra upp med delar av Gustaf Wingrens definition av luthersk etik. Under en fas av EFS historia har den kanske tjänat oss väl, men i dag anser jag att den har blivit direkt skadlig. Framför allt skiljer den sig väsentligt från våra internationella samarbetspartners förståelse av den lutherska teologin. Om inte EFS på sikt vill isoleras från sina systerrörelser och -kyrkor – och detta gäller alltså både i Norden och övriga världen – bör vi därför ompröva vår hållning till ovan nämnda delar av Wingrens teologi. Kanske kan det också hjälpa oss att nalkas bibeltexterna på nytt, utan att på förhand betrakta delar av Nya testamentets undervisning som mindre relevant ur ett lutherskt perspektiv?