Det har nog aldrig betts så mycket inför ett val i Sverige som inför vårt senaste riksdagsval. I alla fall inte i modern tid. Bönerörelsen var mobiliserad, och det var mängder av församlingar och enskilda som bad: Gud, låt det gå väl för vårt land!

I dag, några talmansrundor senare, är vi många som ställer oss frågan: Var det så här det skulle bli? Och: Var finns Gud i det låsta politiska läget?

Låt mig därför drista mig till en ganska djärv tanke: Tänk om det var precis så här som vår Herre ville ha det? Jag säger inte att det är så – den uppenbarelsen har jag tyvärr inte blivit anförtrodd – men bara för att valresultatet visat sig svårt att hantera, behöver det ju inte vara så att det strider mot Guds vilja.

Kanske är det bara så att den Allsmäktige behagar röra om lite i grytan? Det är i alla fall långt ifrån säkert att det politiska läget ska tolkas som att våra böner var förgäves.

I en tid där inget av de traditionella blocken har någon egen majoritet, krävs det nya och kreativa lösningar. Vid det här laget har vi också fått ett antal tänkbara regeringsalternativ presenterade för oss.

Själv kan jag dock inte undgå att ställa mig frågan: Tänk om den viktigaste lärdomen av årets val inte är att gamla allianser behöver omprövas? (Även om det mycket väl kan vara så.) Tänk om den i stället är att våra etablerade partier har förlorat kontakten med alltför stora delar av väljarkåren? Och att det som Sveriges politiker nu behöver lära sig inte främst är kreativa grepp för att behålla makten – utan ödmjukhet inför väljarnas dom?

Om så är fallet kan de inte ro iland det politiska nyskapandet utan att också börja idka självkritik. Just nu tycks det dock vara långt till en sådan hållning. Sällan har man väl skådat en regeringsbildning med så låsta och varandra motsägande positioner!

De två scenarior som enligt min mening framstår som mest troliga är ett vänsterliberalt block med Stefan Löfven som statsminister eller ett konservativt block med Ulf Kristersson som statsminister. De andra alternativen är förvisso lättare att föreställa sig mentalt, men de flesta är antingen orealistiska eller för små för att få igenom sin politik.

För kristna som trivs med tanken på en korsbefruktning mellan höger och vänster – lite som den gamla skolans Kristdemokrater – kan sannolikt det förra av de två alternativen tilltala. Det skulle bli en ekonomisk politik som kan beskrivas som en gyllene medelväg. Få skulle bli lyriska, men få skulle å andra sidan bli riktigt upprörda.

Baksidan med en sådan konstellation skulle dock ligga på bland annat socialpolitikens område. I alla de aktuella partierna, och påhejade av det passiva stödet från V, finns element med radikala perspektiv på exempelvis kvotering, föräldraförsäkring och genusfrågor. För många av Världen idags läsare skulle nog en socialminister från MP vara något av en mardröm.

Det konservativa blocket då? Här talar vi då om M + KD eller bara M i regering, och med hoppande majoriteter med stöd respektive passivt stöd från ömsom SD, ömsom C + L.

Med tanke på hur många väckelsekristna som fortfarande röstar på KD är det säkert många som skulle bli glada över ministrar med denna partifärg. Baksidan av ekvationen stavas naturligtvis SD, där såväl kristenheten som landet i stort är delat. Samtidigt har Jimmy Åkesson sagt att han med denna typ av regering skulle betona frågor som han vet att de största riksdagspartierna har någotsånär samsyn i. Och rent krasst: den dag som SD begär för mycket kommer det med stor sannolikhet att bli nyval. Inget av de etablerade partierna skulle helt enkelt på med på ”vad som helst” för att i detta läge behålla makten.

Vad Herren själv har för preferenser är förstås omöjligt att slå fast med säkerhet. Men tänk ändå tanken att det är resan som är viktigare än målet. Ett vet vi i alla fall: Vi är många som har varit med och bett inför valet. Och det här är resultatet.

Läs på varldenidag.se