Kan ett land ha en kallelse från Gud? För många av dagens svenskar är denna tanke främmande. Även i delar av kyrkan har konceptet ”nation” – för att inte tala om det ännu mer laddade ”nationalstat” – kommit att väcka misstänksamhet. Som det ofta formuleras: Kristen tro betonar inte nationaliteter, utan gemenskapen i Guds rike där alla folk och stammar har blivit inbjudna.

Detta är förstås både sant och riktigt. Den kristna tron är verkligen gränsöverskridande! Men frågan är om det ena perspektivet behöver utesluta det andra? Det finns nämligen goda skäl att tala även om en typ av nationella kallelser. Eller kanske ännu hellre: nationella mandat. Alltså uppdrag eller ärenden som Gud har tänkt för specifika länder, nationer och/eller folkgrupper.

Ett sätt som detta kan märkas på har med missionen att göra. Just nu är det till exempel tydligt att flera specifika folkgrupper upplever en andlig besökelsetid. Två länder som har uppmärksammats i svenska medier är Nepal och Mongoliet, som från ett extremt svagt utgångsläge har upplevt betydande tillväxt under de senaste decennierna. Nepal har på 60 år gått från nära noll till en miljon kristna; Mongoliet har på 30 år gått från en handfull till 40 000 kristna.

Minst lika intressant är dagens väckelse bland iranier och afghaner. Inte bara för att utgångsläget även i dessa länder är dåligt – att konvertera till kristendomen är belagt med dödsstraff – utan för att väckelsen hos dessa folk har visat sig nå långt utanför de egna nationsgränserna. Missionsforskare talar om en global besökelsetid för iranier och afghaner, som innebär en mottaglighet för evangeliet även när personer därifrån befinner sig på helt andra platser i världen.

Om Gud på detta sätt kan söka vissa länder, och även vissa etniska grupper, borde det alltså inte vara konstigt att han kan fördela delvis olika kallelser och mandat på olika länder. Så frågan är då: Vad finns det för mandat över det land som vi som svenskar råkar bo i? Vad har Sverige för gudomlig kallelse?

En sådan fråga kan inte besvaras på något enkelspårigt sätt. Guds kallelse är alltid mångfaldig, och olika svenskar har blivit tilldelade olika uppdrag från sin Skapare. Men låt oss ändå sätta ord på något som enligt många, inte minst i bönerörelsen, är en specifik kallelse på Sverige som nation – nämligen pionjärskap och att nå ut till nationerna!

Faktum är att detta inte bara träder fram utifrån ett studium av Sveriges missionshistoria. Exempel på väckelser där svenska missionärer har haft ett finger med i spelet kan visserligen mångfaldigas. Men även på helt andra områden har Sverige utmärkt sig i världen. Det svenska musikundret är ett vanligt förekommande exempel. Globala företag som Volvo, IKEA, Ericsson och H&M – för att inte tala om nykomlingar som Spotify och Skype – ett annat. Till och med världens mest följda youtuber var fram till mars i år svensken Felix ”PewDiePie” Kjellberg.

Och så har vi ju de ideologiska frågorna. För även om antalet utsända missionärer har minskat dramatiskt, skulle man med fog kunna säga att antalet svenska ”missionärer” fortfarande är intakt – om än med helt andra budskap än det kristna evangeliet. På många håll i världen är Sverige förknippat med en påstridig vilja att föra vidare den svenska synen på exempelvis genusfrågor och så kallad ”reproduktiv hälsa”. Och även det kan ju betecknas som en form av mission!

Samma mönster går igen om vi tar en titt i backspegeln. För mer än 30 år sedan skrev den svenske bönegeneralen Kjell Sjöberg en bok på temat ”Andliga vikingar”, där han speglade våra förfäders plundringståg ut i Europa mot vår nutida kallelse att sprida evangeliet utöver världen.

Om det är sant att Sverige har en kallelse till pionjärskap och internationell mission, finns det något i detta som Guds folk behöver sträcka sig efter – både i bön och i handling. Om mandatet redan är på plats, är det bara vår brist på tro och kreativitet som sätter gränserna. Finns det några andliga vikingar där ute?

Läs på varldenidag.se