Tillsammans med Stefan Gustavsson hade jag i fredags en debattartikel i Dagen med rubriken ”Radikala queerteorier i skolan”. I denna vände vi oss till Sveriges kristna föräldrar med uppmaningen att ”läsa in sig på vad som håller på att ske på våra förskolor och skolor, och att därefter låta ansvariga chefer veta vad vi tycker om detta. Detta i enlighet med läroplanens första kapitel: ’Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.’”
Bakgrunden till denna uppmaning är det ämne som jag under hösten har fördjupat mig i, och som kan beskrivas just med den rubrik som sattes på vår insändare. Ännu vanligare är dock att beskriva den nya pedagogiken som ”normkritisk”. Som vi också påtalar har nämligen den normkritiska pedagogiken blivit det ”stora nya” i svensk skola. I snart sagt varenda nyutgivet material på temat sex och samlevnad förkunnas normernas och normalitetens död, och som så ofta annars är det RFSU och RFSL som går i bräschen. Båda dessa organisationer gör nämligen sitt bästa för att ifrågasätta till exempel kärleksnormen, trohetsnormen och tvåsamhetsnormen.
Även de etablerade läromedelsförlagen predikar normkritikens evangelium, något som vi i Nätverket för samlevnad och sexualitet (NfS) presenterade en analys av i våras. Gleerups ondgör sig sålunda över att man ”förutsätts vara heterosexuell tills man öppet visar eller berättar att man har en annan sexuell läggning”. Liber påpekar att du har ”rätt att ha sex utan att vara kär”. Och bokförlaget Bonnier ställer sig frågan ”om det alls är eftersträvansvärt att vara normal?”
Det finns inga tecken på att detta är en trend som skulle vara på väg att avta. Tvärtom: Strax innan jul fattade Sveriges Elevråd (SVEA) beslutet att som ny skolpolitisk fokusfråga under 2016–2017 verka för ”en mer normkritisk sex- och samlevnadsundervisning”.
I klartext innebär detta att en av våra viktigaste svenska elevorganisationer kommer att ägna de närmaste två år sedan att sprida queerrörelsens värderingar i hela det svenska skolväsendet. Och för dig som inte har hängt med i svängarna innebär alltså detta att man på olika sätt vänder sig emot det ”normala”. Såväl det biologiska som det sociala könet betraktas som flytande, och den så kallade tvåkönsnormen hamnar återkommande i skottgluggen – alltså tanken på att mänskligheten i huvudsak kan delas in i två olika kön.
Jag förnekar förstås inte att det finns människor som upplever någon form av främlingskap inför sin biologiska kropp. Enligt patientföreningen Benjamin är det en pojke på 2 400 och en flicka på 4 700 som har den medicinska diagnosen transsexualism – där alltså den signal som styr vilken könsidentitet man får i hjärnan har blivit en annan än individens biologiska kön. Mellan 2 och 3 procent av Sveriges befolkning definierar sig därtill som homosexuell.
Men att med detta som grund styra om skolans undervisning för en hel generation ungdomar är ändå ingenting annat än ett övergrepp. Det man då gör är nämligen att man lägger på det stora flertalet en identitetsbrottning som normalt bara skulle behöva gälla för några få.
Till saken hör att gränslösheten redan nu är att betrakta som en av de kanske viktigaste förklaringarna till den unga generationens psykiska ohälsa. Enligt UngKAB09, som är den senaste stora svenska sexualundersökningen, har 46 procent (!) av alla ungdomar och unga vuxna blivit utsatta för sexuella handlingar mot sin vilja. Uppmärksammade twitterkampanjer som #prataomdet och #morkertalet talar samma dystra språk.
Min slutsats blir att svensk skola inte behöver mindre av normer – utan mer. Kärlek, trohet och tvåsamhet må låta hopplöst omodernt, men det har tjänat oss rätt väl under de senaste tusen åren. Och även om det är förståeligt att människor som identifierar sig som hbtq kan känna frustration över att de inte är som ”alla andra” blir det knappast bättre av att hela befolkningen blir påtvingad samma identitetskamp som de själva. Särskilt som de normkritiska perspektiven står i stark konflikt med de värderingar som en stor del av Sveriges elever och föräldrar håller för riktiga och sanna.