Det behöver inte råda någon tvekan om vart vindarna blåser på Svenska kyrkans nationella nivå. Men den motion om att göra det till ”ett villkor för vigning till präst att ha förklarat sig beredd att förrätta vigsel av par av samma kön” fick ändå avslag under Kyrkomötets första session. Till och med för Socialdemokraterna blev det för mycket att gå i clinch med Svenska kyrkans läronämnd – alltså biskopskollegiet plus åtta ledamöter valda av Kyrkomötet – med ärkebiskop Antje Jackelén i spetsen.
Tyvärr ska detta inte tolkas som att det synsätt som gör gällande att man diskriminerar om man inte vill medverka vid en samkönad vigsel skulle ha fått minskat stöd. I stället för motionen bifölls nämligen – om än med knapp majoritet – ett särskilt yrkande som presenterades under pågående debatt: ”Att med anledning av motion 2016:29 uppdra åt kyrkostyrelsen att utreda frågan om vilka åtgärder som behöver vidtas i såväl kyrkorättslig mening som ur andra relevanta perspektiv för att säkerställa att ingen utsätts för diskriminering i samband med den kyrkliga handlingen vigsel samt återkomma till kyrkomötet med förslag.”
Taget för sig själv behöver detta inte betraktas som något särskilt anmärkningsvärt. Men när vi läser ska vi ju påminna oss om kontexten: Detta är ett yrkande skrivet av en av författarna till en motion som vill förbjuda alla klassiskt troende lutheraner från att vigas till präster. Vad man är ute efter är alltså att den präst som för sitt samvetes skull hänvisar vidare till kyrkoherden när han eller hon får en förfrågan om vigsel av ett homosexuellt par utsätter det aktuella paret för diskriminering.
I klartext innebär detta att det inte främst är synen på homosexualitet som står i fokus för debatten. I stället är det synen på samvetsfrihet. Och här börjar det gå upp för ganska många av oss att vi är medborgare i ett land som har en minst sagt njugg inställning till detta fenomen. Tänk Ellinor Grimmark och Linda Steen.
Det är också detta som gör att oron för Svenska kyrkans nationella nivå består, trots ett positivt utfall för ovan nämnda motionen. De allt hårdare vindarna av likriktning, och ibland av regelrätt förtryck, visar inga som helst tecken på att lugna ner sig. I stället har diskrimineringen institutionaliserats – men nu med den minoritet som beskriver sig som bekännelsetrogen, snarare än den minoritet som vill leva ut sin homosexualitet, i fokus.
Jag säger därför som Berit Simonsson från Frimodig kyrka i sitt inlägg från Kyrkomötets talarstol:
– Världens nöd knackar på vår dörr. Det är en omvälvande tid där vi behöver varandra. Kyrkan måste kunna härbärgera två uppfattningar. Motionen är inte positiv och visionär. Vi behöver en väg att gå tillsammans.