Dumhet i arbetslivet är inte bara ett besvärande faktum. Det kan också vara ett karrärmässigt genidrag. I alla fall enligt Mats Alvessons och André Spicers bok Dumhetsparadoxen: Den funktionella dumhetens fördelar och fallgropar.
I Adam McKays film The Big Shortfrån 2015 skildras den finansiella krisen 2007–2008. Ett hedgefondbolag får av en slump reda på ett systemfel i den amerikanska låneekonomin, där så kallade subprimelån med dålig säkerhet visar sig utgöra grunden för stora delar av bostadsmarknaden. Till en början har de svårt att ta in problemets omfattning, men efter diverse efterforskningar låter de sig övertygas – och försöker förgäves att slå larm. En bevingad replik från filmen är när bolagets utsända sammanfattar intrycket från en konferens för branchfolk i Las Vegas. ”De är alla idioter.”
Samma förödande verklighet är utgångspunkten för Mats Alvessons och André Spicers bok Dumhetsparadoxen. I sin inledning frågar de sig hur 2008 års finanskris kunde uppstå i miljöer som var så fulla av högintelligenta individer. Svaret finner de i det som blivit bokens titel. Många smarta personer kan helt enkelt göra väldigt dumma saker på jobbet. Och vad värre är: I stora delar av både privat och offentlig sektor är det just detta som förväntas.
Alvesson och Spicer driver tesen att det på många arbetsplatser kan löna sig att praktisera ”funktionell dumhet”. ”Organisationer bör uppmuntra begåvade personer att göra smarta saker för att kunna konkurrera i den smarta ekonomin”, skriver de. Men så lägger de till: ”Men att vara alltför smart kan i många fall vara farligt. Det kan leda till konflikter, osäkerhet, tvivel och minskad motivation. Detta kan i sin tur leda till minskad produktivitet. Därför är de flesta organisationer bra på dumhet också – dessa organisationer präglas inte enbart av upplysning, reflektion och kunskap. Ibland motarbetar de just dessa kvaliteter, som ibland kan vara subversiva.”
För den som jobbat inom företagsvärlden, eller i kommunal förvaltning, är det många exempel som känns igen. Alvesson och Spicer menar att organisationer ofta mår bättre när folk inte ”bråkar” eller ställer för mycket frågor. De uppmanar därtill alla chefer att ägna sig åt ”dumhetsledning”, vilket innebär att se till att de anställda ”inte bryter mot de tankesätt som organisationen, branchen eller den allmänna opinionen föreskriver”.
Själv blir jag provocerad av att så lite etisk utvärdering görs av denna strategi. Samtidigt är författarna tydliga med att ”dumhetsparadoxen” är just en paradox – för det som lönar sig på kort sikt är inte alltid det som håller i längden. Samtidigt som de uppmuntrar till dumhetsledning kritiserar de också vår tids övertro på högre utbildning (med allt lägre kvalitetskrav, och med tveksamt praktiskt värde), meningslösa fortbildningar och värdegrundsdokument som ger den falska bilden att man har åtgärdat problemen, trots att allt rullar på som tidigare.
Sammantaget är Dumhetsparadoxenintressant för alla som vill förstå sig på dumhetens roll i det offentliga livet. Som kristen stör jag mig på det neutrala tonfallet, men jag får också med mig insikter om varför saker fungerar som de gör. På slutet får jag också – äntligen – ett antal tips för dumhetsbekämpning. Jag hoppas att läsarna tar sig hela vägen dit!
Läs på dagen.se