Svensk politik befinner sig i ett dödläge, och kommer troligen att göra så i ytterligare några veckor. Nu när mandatfördelningen mellan blocken har fastställts torde nästa anhalt av betydelse vara valet av ny talman den 24 september. Före den 8 oktober – och sannolikt betydligt tidigare än så – blir det sedan statsministeromröstning, där allting talar för att Stefan Löfven tvingas att avgå.

I väntan på detta kan det dock vara läge att ta en titt på det politiska landskapet. Och det första vi kan konstatera är att resultat av söndagens val bekräftar det som tidigare har konstaterats – nämligen att den politiska kartan håller på att ritas om. Den traditionella höger–vänster-skalan har förlorat sitt grepp om stora delar av väljarkåren, och i stället träder GAL–TAN-skalan fram som nyckel för att tolka väljarströmmarna. GAL står för Grönt, Alternativt och Liberalt, medan TAN står för Traditionellt, Auktoritärt och Nationalistiskt.

Det är inte någon hemlighet att många irriterar sig på detta skifte. Men i grunden kan man ändå säga att det visar att demokratin fungerar. Vi har helt enkelt fått en riksdag som till stora delar motsvarar den politiska verkligheten. Folket har röstat utifrån sina innersta sympatier – inte utifrån hur andra säger att de ska tycka och tänka.

Detta innebär förvisso att populismen har flyttat fram sina positioner. Men populism kan visa sig i många olika skepnader. Den självklara referensen till begreppet är naturligtvis SD, med deras oproportionerligt starka fokus på invandringen. Men frågan är om inte C och V är nästan lika välförtjänta av en motsvarande etikett? I alla fall om populism definieras som slagordspolitik och som ”enkla lösningar på svåra problem”.

Ett annat drag i valresultatet är att de svenska väljarna har premierat tydlighet och konsekvens. Nyss nämnda partier – SD, C och V – förenas både i att de har varit tydliga i sina hållningar, och i att de under lång tid har hållit fast vid dessa. Även KD skulle kunna räknas in i denna skara; den stora uppryckning som partiet gjorde i sin slutspurt hänger samman både med deras nyvaknade kaxighet och med att KD så konsekvent har hållit kursen i den för valet så avgörande regeringsfrågan.

Även väljarströmmarna är intressanta att följa. Mest anmärkningsvärda har de varit för MP och SD. I MP:s fall genom att de har förlorat 65 procent av dem som röstade på partiet 2014 – en katastrofsiffra för vilket parti som helst. I SD:s fall genom att 86 procent av dem som röstade på Jimmy Åkesson 2014 gjorde detsamma förra söndagen. Här talar vi alltså om en synnerligen trogen väljarkår.

Inte minst det senare stämmer till eftertanke inför framtiden. Väldigt lite tyder helt enkelt på att SD skulle vara på väg att minska i storlek, i alla fall så länge som de slipper ett politiskt ansvarstagande. Det enda sättet att på allvar bryta partiets framgångar tycks därmed vara att få dem att bekänna färg. Vilket inte kommer att hända så länge som de övriga partierna isolerar dem.

Summa summarum kan det politiska landskapet sägas präglas både av tydlighet och rörighet. Tydlighet genom att strömningar som annars mest är skönjbara under ytan, nu har manifesterats i ett valresultat. Därtill med ett starkt premierande av partier som förmått att vara tydliga och konsekventa i sina signaler till väljarna. Rörighet genom att väljarströmmarna har gått i ovanligt många riktningar. Runt hälften av alla alliansväljare har till exempel bytt parti sedan förra valet!

Vad vi än tycker om folkets röst har vi nu att förhålla oss till valresultatet. En regering som inte lyssnar till vad folket säger kommer nämligen aldrig att betraktas som legitim. Och kanske är det så att enda sättet att behaga en majoritet av väljarkåren är en lösning med hoppande majoriteter? I så fall behöver vi en statsminister med förmågan att förankra sin politik både till höger och till vänster. Inte varje gång – men kanske varannan?

Läs på varldenidag.se