För några år sedan gjordes det intervjuer på våra barns förskola. Som en del av det statligt påbjudna likabehandlingsarbetet hade personalen ställt frågor till våra barn i stil med:
- Finns det något som gör det bättre eller sämre att vara pojke eller flicka?
- Kan man vara kär i vem man vill, både flicka och pojke?
- Brukar ni prata om ifall man tror på Gud?
Svaren på frågorna hade man skrivit ned, och när vi kom till förskolan för utvecklingssamtal blev vi informerade om vad vår 3- respektive 5-åring hade svarat. Som föräldrar reagerade vi med bestörtning över detta ingrepp i våra barns privatliv. Det här är ju frågor som skulle vara otänkbara vid exempelvis en anställningsintervju – en åsikt som vi också fick gehör för när vi valde att uppmärksamma det hela i media.
I gårdagens Studio Ett fick vi dock veta att det än i dag är precis samma typ av frågor som brukar ställas till de anställda inom UtbildningsRadion. I ett långt inslag om hur den normkritiska ideologin har fått ett fäste i denna del av Public Service berättar den numera utköpte UR-medarbetaren Per–Axel Janzon om hur chefen hade berättat att man skulle ”djupintervjua” alla anställda om sexualitet och religion. I frågebatteriet ingick sådana saker som:
- Finns det några som bryter mot heteronormen på avdelningen?
- Finns det olika religioner representerade på avdelningen?
Motivet bakom intervjuerna var enligt reportrarna i inslaget att personalstyrkan skulle återspegla den pluralism som råder i samhället i stort. Frågorna ligger också i linje med UtbildningsRadions egna styrdokument, där det slås fast att hela personalstyrkan ska ”omfatta och tillämpa normkritik”.
Vad hände då? Ja, förutom att Per-Axel Janzon protesterade mot de planerade intervjuerna lanserade han en programidé för sin chef där han ville undersöka den normkritiska ideologin, och då även ställa kritiska frågor till den egna arbetsgivaren. Eller som han själv formulerar det: ”Vad innebär det om normkritiken blir normen, som man kan säga att det är på UR, och vad får det för konsekvenser?”
Men väldigt snabbt visade det sig att chefernas intresse både för detta upplägg och för att ställa upp på de föreslagna intervjuerna var svalt. Janssons kritik av UR:s arbetssätt i övrigt – till exempel när man i en annons sökte efter en reporter med ”erfarenhet av att vara rasifierad som afro-svensk” eller när man bröt kontraktet med ett produktionsföretag för att de bara hade vita anställda – ledde vidare till att hans ställning inom företaget blev ifrågasatt. Hela storyn slutade med att Per-Axel Jansson köptes ut från UtbildningsRadion, bland annat med motiveringen att han inte ställde upp på företagets värdegrund. Han vägrade ju att lova att inte mer kritisera sin arbetsgivares agerande!
Sammantaget får man bilden av en del av Public Service som är helt och hållet såld på det normkritiska projektet. Jansson talar om UR:s temadagar för personalen med fokus på sådant som ”vithetsnormen, heteronormen, funkofobi och islamofobi”. Men, som han tillägger: ”det har inte funnits möjlighet att ställa frågor, det har till och med varit uttalat att man ska inte ställa några frågor.”
I detta visar sig ju också den så kallade ”intoleranta toleransen” i all sin prakt. I mångfaldens namn kräver man tystnad och rättning i ledet. Dessutom förminskar man de människor man säger sig ivra för, genom att hävda att man är så ett med sin hudfärg eller religion eller sexuella läggning att man i praktiken bara kan ge andra människor rättvisa om de har en identisk uppsättning förutsättningar som en själv.
Förhoppningsvis är det ett tecken i tiden att denna galenskap börjar avslöjas för vad den är. Det är trots allt uppmuntrande att Studio Ett avsätter 25 minuter åt att spegla ett fenomen som detta. Men samtidigt är det beklämmande att delar av Public Service har snöat in sig så totalt på den normkritiska ideologi att man inte får behålla jobbet om man vägrar att ställa upp på premissen ”håll med eller försvinn”. Om inte annat tyder det på att man har fått begreppet normkritik rejält om bakfoten.