Under veckan som gick var jag på Cirkus i Stockholm för att se musikalen Kristina från Duvemåla. Det var en omtumlande upplevelse, både ur konstnärligt och andligt perspektiv. Särskilt starkt blev det för mig att se hur trovärdigt Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Lars Rudolfsson (och ursprungligen Vilhelm Moberg) lyckas skildra den tidiga svenska folkväckelsen, och rent konkret också evangeliets förvandlande kraft. Hur Ulvaeus, som är aktiv inom Humanisterna, på detta sätt förmår skildra dessa troende människors tankar och känslor övergår mitt förstånd!
Men Kristina från Duvemåla ger även upphov till andra tankar. Inte minst ger den en smärtsam inblick i hur det fungerade i det gamla fattig-Sverige. Det som skildras är en period av vår historia som var präglad av ekonomisk och social utsatthet, hög barnadödlighet och maktmissbruk från överheten. Något som i sin tur gör musikalen extremt aktuell. För det är ju just så som många av våra nutida flyktingar har det. Det är från denna typ av omständigheter de är på flykt.
När Kristina och Karl-Oskar får uppleva det fasansfulla i att se sin utsvultna äldsta dotter dö i sviterna av en alltför stor (och ännu inte färdigsvälld) grötportion går mina egna tankar därför till Sinjarbergen. Alltså platsen där flera hundra yazidiska föräldrar, bortjagade från sina hem av IS, tvingades se sina barn gå under i den obarmhärtiga solen. Det finns många gemensamma nämnare mellan de stora migrationsströmmar som för 150 år sedan gick från vårt eget land och dagens diktaturer och krigshärdar.
Samtidigt är det viktigt att se att det även finns skillnader. För när Kristina och Karl-Oskar och deras övriga resesällskap valde att emigrera till Amerika var det som ekonomiska och/eller politiska flyktingar – men det de kom till var också ett land där varje enskild individ förväntades vara sin egen lyckas smed. Visserligen åtnjöt även våra Duvemåla-vänner amerikanarnas gästfrihet – i musikalen förkroppsligad av Pastor Jackson, som visar såväl medmänsklighet som generositet mot den utsatta skaran. Men därefter måste de ändå dra vidare, för att från grunden bygga upp vad som skulle bli deras nya tillvaro. Man var ”settlers”, nybyggare, och det fanns ingen tid att sitta och rulla tummarna.
Även i detta uppfattar jag därmed att det finns paralleller till vår egen tids frågor.
För det första: identifikationen. Låt oss aldrig glömma att även vår tids flyktingar i de flesta fall har goda skäl att lämna sina hemländer.
För det andra: barmhärtigheten. Även dagens kristna behöver göra som Pastor Jackson, och visa omsorg och barmhärtighet mot dem som kommer.
För det tredje: nybyggarandan. Som flykting är det inte hållbart att i längden bygga läger på Pastor Jacksons gård för att på så sätt kunna fortsätta att leva av lokalbefolkningens gästfrihet. Det finns en tid också för att dra vidare, att sätta plogen till marken och skapa förutsättningar för sitt eget uppehälle.
En nutidsreflektion utifrån Kristina från Duvemåla måste därför också landa i en politisk verklighet. Därmed lämnar jag gärna över ordet till Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl, som för en tid sedan hade följande att säga:
”För att upprepa mig från en tidigare artikel, det innebär inte att vi kan eller ska försörja hela världen, men vi bör och kan erbjuda hela världen att försörja sig hos oss. Många av dem som nu kommer är ekonomiska flyktingar. De flyr fattigdom, inte krig. Men på grund av att politikerna bara kan tänka sig att människor som befinner sig i Sverige bara kan ha en enda relation till den av politiker designade välfärdsstaten – jämlikheten får trumfa friheten – är nu sex partiers besked att sådana migranter ska avvisas från Sverige.
Det är precis som Stefan Löfven säger, ohållbart ifall Sverige ska ta ekonomiskt ansvar för alla som vill bo här. Men ifall de som vill bo här får göra det under villkoret att de tar eget ansvar för sin försörjning? Då finns inget givet tak.
Än så länge saknas svenska politiker som konsekvent driver tanken att fattiga människor bör ha rätt att söka arbete och utveckling i den rika delen av världen. Den goda reform för arbetskraftsinvandring som infördes 2008 av den borgerliga regeringen och MP skulle kunna göras ännu mer liberal. Men det kräver i så fall att man är beredd att stå för det faktum att det kommer att innebära ett större mått av ekonomisk ojämlikhet i våra samhällen. Där finns flera självutnämnda liberala politiker som ännu inte vågat steget, trots att det både för Sverige och den enskilde vore bättre om Sverige valde att erbjuda färre välfärdsförmåner till den geografiska klassresenären, än att säga blankt nej för att våra all inclusive-paket inte räcker till alla som vill ha dem.
Ja, jag talar delvis om ett annat samhälle. Ett där medborgarna kan lita på att staten är stark och förmår upprätthålla trygghet och lag. Ett som följer internationella åtaganden för asylbehövande. Och därtill ett modernt och globalt nybyggarland dit alla som vill och kan vara med och bygga landet genom arbete och egenförsörjning är välkomna.”