Flera veckor den här sommaren har jag tillbringat på olika kristna lägergårdar. Eller mer korrekt: gårdar med en kristen huvudman. Det har varit fina veckor. Goda möten, god mat och i alla fall hyfsat ändamålsenliga lokaler. Sommaren är trots allt högsäsong för dessa knutpunkter i den svenska kyrkogeografin.
Samtidigt är det ingen hemlighet att många lägergårdar – liksom kurs- och konferenscenter – sliter med ekonomin. Redan för flera decennier sedan började en ny tids krav på service och standard att ta sin tribut. Det handlade om sådant som upprustning, professionalisering och även möjlighet att servera alkohol till sina gäster. Besökare från andra världar än kyrkans, och ibland även från Svenska kyrkan, krävde helt enkelt alkoholhaltiga drycker för att göra några fler bokningar. Vissa gårdar föll till föga, medan andra tackade nej – och då ofta med kraftig minskning av profana bokningar som följd.
Utmaningarna slutar dock inte med detta. Många gårdar med kristen huvudman kan i grunden sägas vara beroende av eldsjälar. De är en frukt av den svenska folkrörelsen, och åtminstone från början byggde deras existens på den kader av lekmän som offrade tid, pengar och böner för att verksamheten skulle fortgå.
Därmed också sagt att många av dessa gårdar kämpar inte bara med ekonomin, utan ännu mer med det paradigmskifte som har skett i samhället i stort. Om man så vill står de som en symbol för en tid som till stora delar har flytt; den tid då folkrörelserna hade Sverige i sitt starka och varma grepp. De utmaningar de står inför tjänar därmed också som symbol för den tid vi är på väg in i: En tid där väckelserörelsernas infrastruktur och arbetssätt kan sägas erodera inifrån. Där det helt enkelt inte längre finns förutsättningar att bevara allt som våra fäder och mödrar byggde upp när det begav sig.
Ett ännu mer uppenbart exempel på detsamma hade kunnat vara bönhusdöden på den svenska landsbygden. Men lägergårdarna är intressanta för att de står för ett inslag i den svenska folkrörelsen som de flesta av oss har tagit för givet, men vars bevarande det har visat sig extremt svårt att involvera den yngre generationen i. Gudstjänst firas trots allt även av de unga. Men hur många postmoderna frikyrkokids drar igång nya gårdsföreningar?
Men frågan om den kristna rörelsens lokaler är intressant också av andra skäl. För flera decennier sedan fattade den kinesiska husförsamlingsrörelsen beslutet att inte investera i några byggnader för sina samlingar. I stället skulle man prioritera gemenskapen och det missionella livet. Resten är, som man säger, historia.
En intressant fråga är därmed vilka strukturella förändringar som kan underlätta för en förnyelse även av vår svenska kristenhet. Kanske är det så att byggnaderna i många fall har blivit ett sänke, där vi proportionellt investerar alldeles för mycket både av vår tid och våra pengar, snarare än de missionsstationer som de från början var tänkta att vara?
Helt klart är att en gemensam nämnare för många av de rörelser som vill förnya den kristna infrastrukturen, såsom Simple Church-rörelsen och Fresh Expressions/Nya sätt att vara kyrka, lägger betydligt mindre vikt än tidigare generationer vid församlingarnas samlingslokaler. Eller kanske snarare: de betonar att kyrkan ska befinna sig där folket redan är; där gemenskap mellan människor redan odlas.
Sammantaget finns det gott om skäl att tänka över relationen till våra byggnader i Sveriges kristenhet. Både genom att med tacksamhet se på vad tidigare generationer har byggt upp, och genom att i insikt om nästa generations livsmönster utvärdera vad som är strategiskt riktigt framåt.
Läs på varldenidag.se