Möjligheten att förbjuda religiösa symboler i arbetslivet har de senaste åren varit en återkommande fråga i Europa. I ett uppmärksammat fall från 2006 var det flygbolaget British Airways som friades av den brittiska arbetsdomstolen efter att ha förbjudit en kristen kvinna att bära kors på jobbet. Domen upphävdes dock i högsta instans, med hänvisning till att samma företag tolererade andra religiösa symboler såsom huvudduk och turban.
I andra fall har det varit det muslimska bruket av slöja som stått i centrum av de juridiska processerna. Den 14 mars i år kom ett domsutslag från EU-domstolen som gav arbetsgivare rätt att förbjuda huvudduk på jobbet – men bara så länge som följande villkor är uppfyllda:
1) Tilltaget ska vara motiverat av den kultur som företaget i fråga vill odla.
2) Samma regel måste gälla för alla ideologiskt laddade symboler – politiska såväl som religiösa och filosofiska.
3) Förbudet får bara gälla anställda som har direktkontakt med företagets kunder.
Förra veckan aktualiserades dessa frågor på nytt, efter att en muslimsk kvinna nekades jobb som incheckningspersonal på SAS med motiveringen att hon inte kunde tänka sig att arbeta utan sin slöja.
Den efterföljande debatten har innehållit flera argument som kan förtjäna en lite närmare granskning. Det första och mest självklara är att ett företag rimligen måste få värna vilken kultur det vill, så länge det inte uppenbart diskriminerar någon enskild religiös eller politisk grupp.
Å andra sidan finns det en hel del att invända mot det faktum att den kultur som i de aktuella fallen anges som skäl för förbudet mot religiösa symboler är en ”neutralitetskultur”. För, som Joel Halldorf påpekar i Dagen 29/3: Det misstag som både EU-domstolen och många liberala debattörer begår är att de sätter likhetstecken mellan neutralitet och frånvaro av religiösa symboler. Men, säger Halldorf: ”Neutralitet innebär att olika religiösa och kulturella identiteter, med tillhörande klädkoder, accepteras. En policy som förbjuder alla religiösa uttryck är inte neutral, utan ett uttryck för sekularism – vilket också är en kultur.”
En annan invändning som förtjänar att tas på allvar kommer från den muslimska debattören Bilan Osman, som i en debatt i SVT:s Aktuellt 27/4 säger att slöjan faktiskt är något mer än en religiös symbol – nämligen ett påbud förknippat med religionen som sådan. I klartext: en partilogga, och faktiskt också ett kors runt halsen, måste i någon mening betraktas som en valfri manifestation av den egna övertygelsen. En slöja, däremot, är enligt en majoritet av världens muslimer ett nödvändigt uttryck för den egna religionen. I någon mån är det alltså äpplen och päron som i denna debatt blir jämförda med varandra.
Ivar Arpi, som i samma Aktuellt-sändning försvarade en politiskt liberal linje, gjorde samtidigt en jämförelse som illustrerar det förrädiska i hela denna debatt. Han liknade det aktuella fallet vid Ellinor Grimmarks talan mot Region Jönköping, och sa att ”du kan inte kräva av en arbetsplats att de ska anpassa sig till dina starkt hållna värderingar”. Förutom att han därmed (som så många andra) visar att han inte har förstått vad Ellinor Grimmark-fallet i grunden handlar om, illustrerar han den ovilja att ta till sig argument kopplade till religions- och samvetsfriheten som är så påtaglig i dagens debatt.
Inte minst det senare är något som kristna som talar med gillande om olika former av ”slöjförbud” bör ta i beaktande. För än en gång: att ett företag bestämmer över sin egen kultur är en sak – att i ”neutralitetens” namn åsidosätta religions- och/eller samvetsfriheten är något helt annat.