Det finns olika saker man kan välja att kämpa för i ett samhälle. Vissa saker är angelägna, medan andra – trots ihärdigheten hos sina förespråkare – måste betraktas som rätt oviktiga. Ytterligare saker kan med fog beskrivas som skadliga, och detta trots att deras förkämpar kan vara drivna av de bästa av motiv.

Var temat för det här inlägget placerar sig är upp till dig att avgöra. Men det jag tänkte tala om är könsneutrala toaletter.

När Diskrimineringsmannen i våras gav ut en reviderad uppsättning råd till Sveriges alla förskolor (Lika rättigheter i förskolan – ett stöd i förskolans likabehandlingsarbete) valde man att ta med en punkt om just detta. Så här skriver man:

”Om ni planerar aktiviteter i flick- och pojkgrupper – tänk över syftet. Var medveten om att det kan bidra till att upprätthålla och befästa tvåkönsnormen och innebära en risk för att barn upplever arbetssättet som missgynnande och kränkande. Se till att det finns könsneutrala toaletter så att barnen inte måste välja mellan flick- och pojktoaletten.”

Det finns mycket man kan säga om DO:s stöd till förskolans likabehandlingsarbete. Säkert finns det situationer då det är onödigt att förstärka uppdelningen i två kön, till exempel om det leder till segregation på förskolan som helhet. Men när motivet för denna typ av uppmaningar är att man inte ska ”upprätthålla och befästa tvåkönsnormen” finns det all anledning att fundera. Just denna norm har nämligen tjänat oss rätt väl genom årtusendena. Till exempel har den varit avgörande för att säkra vårt släktes fortbestånd.

Och så var det detta med toaletterna. Till ironierna hör ju att de flesta toaletter ute på våra förskolor redan är könsneutrala. Det vill säga: de har inte någon skylt på utsidan som föreställer en man eller en kvinna. Men det är alltså inte detta som är poängen när Diskrimineringsmannen är ute och härjar. Här handlar det i stället om normen som sådan. Vi får helt enkelt inte bibringa barnen den kontroversiella uppfattningen att det faktiskt finns två biologiska kön – och att detta skulle ha något att säga om sådana saker som deras beteende eller deras identitet.

Detta är dock bara ett första steg i en av vår tids – som det nu verkar – största – frihetskamper. I andra ändan av spektrumet har vi den vuxna befolkningen. En manlig besökare på en så kallad könsneutral toalett i konserthuset Artisten i Göteborg hade nyligen följande berätta:

”Döm därför om min förvåning när jag under pausen till en konsert stod och lättade min blåsa i den öppna avdelningen med urinoarer och plötsligt hörde tre kvinnor en meter bakom mig som stod och samspråkade och skrattade med varandra. Jag kände mig verkligen generad och förnedrad av situationen. Som man vill jag inte genera kvinnor med mitt urinerande. Men nu kan jag inte längre besöka Artisten om jag kan räkna med att behöva kissa under besöket. Jag frågade en anställd om tanken bakom de nya skyltarna. Kvinnan svarade stolt: ’Numera har vi genusneutrala toaletter’. Detta är inte jämlikhet för mig, utan förtryck och förnedring.”

Det finns ett uttryck när man stöter på denna typ av fenomen som lyder: ”Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.” Och helt ärligt: Jag vet faktiskt inte vilket som är mest lämpligt. Men man måste kanske inte välja?