Vissa som har läst vad jag skrev i min förra artikel tror att jag är negativ till invandring, eller till att vi som rika västländer ska dela med oss av vårt välstånd till andra. Ingenting kunde vara mer fel.

Jag är verkligen positiv till en reglerad invandring.

Jag är vidare positiv till katastrofbistånd, och även till ett långsiktigt biståndsarbete i de länder som har ett dåligt ekonomiskt utgångsläge. Allra helst med kristna förtecken, där vi med Frälsningsarméns slogan ger både soppa, tvål och frälsning. Eller ännu mer allmängiltigt: skola, sjukvård och församlingsbyggande.

Symbolpolitikens orimligheter

Däremot har jag inte mycket till övers för den symbolpolitik vars egentliga syfte tycks vara att vi i Sverige ska ”känna oss goda” snarare än att skapa så drägliga förhållanden för så många individer som möjligt. Är det till exempel rimligt …

… att Sverige lägger större summor på den lilla grupp människor som har tagit sig hit än vad UNHCR lägger på alla de miljontals flyktingar som just nu lever i läger nära sina tidigare hemländer – pengar som ofta inte kommer in i den omfattning som skulle behövas?

… att snittkostnaden för att bo på ett HVB-hem är minst 2000 kronor per dygn – och ofta betydligt mer – medan ett dygn i något av FN:s flyktingläger kostar maximalt 10 kronor. För samma kostnad som vi hjälper ett barn här i Sverige kan vi alltså hjälpa 200 barn i krigens närområden.

… att Sverige i första hand tar in personer som har råd att betala dyra omkostnader till människosmugglare, samtidigt som de allra mest utsatta i världen inte har en chans att ta sig hit?

… att vi i Europa konsekvent motsätter oss flyktingläger på vår egen kontinent, samtidigt som vi pumpar in miljarder i Turkiet för att de ska göra ”skitjobbet” – och att Erdogan nu använder dessa flyktingar som påtryckningsmedel för att vi ska se mellan fingrarna med hans egna människorättsbrott?

… att majoriteten av alla invandrare, och särskilt i fråga om tonåringar från exempelvis Afghanistan, är pojkar, medan flickorna tvingas bli kvar i sina ursprungsländer?

Några alternativ

Jag ifrågasätter inte att många av de som kommer till Sverige har legitima skyddsbehov – även om långt ifrån alla är att betrakta som regelrätta flyktingar. Men attityden att ”det enda barmhärtiga är att göra mer av det gamla” är helt enkelt inte rimlig. Vad skulle till exempel hända om vi i stället gjorde som Australien, som på ett effektivt sätt har hindrat alla drunkningsolyckor utanför sin egen kust genom att inrätta flyktingläger på olika önationer, där man har möjlighet att ansöka om asyl och där man tryggt och säkert kan transportera de personer som har störst behov av skydd till kontinenten. På så sätt har man också fått betydligt högre andel kvinnor och barn bland sina flyktingar.

Eller varför inte överväga den möjlighet som Joel Halldorf skissar på i Dagen 160706, men som han i nästa andetag avfärdar som ”politiskt naiv”: ”Till att börja kan man se till att FN:s flyktingkommissariat UNHCR har de resurser de behöver. Sedan kunde EU bygga egna, välfungerande flyktingläger med tillgång till mat, läkarvård och rimligt boende. I sådana läger ger man flyktingar trygghet och värdighet – om än ingen framtid. Man kunde sedan öppna lagliga vägar till dessa läger, och erbjuda människor att söka asyl här. Därefter kunde EU slussa in dem med störst skyddsbehov i sina länder genom ett genomtänkt kvotflyktingsystem.”

Inte heller jag sitter naturligtvis inne med några patentlösningar i invandringsfrågan. Vad jag vill peka på är snarare att man även som kristen kan närma sig denna på olika sätt, och att valet inte bara står mellan fri invandring och stängda gränser. Hur vi än vrider och vänder på det har vi nämligen en begränsad pengapåse att använda oss av. Vi kommer alla att behöva ”ställa grupp mot grupp”. De gånger vi tror att vi inte gör det, är det för att vi inte har tänkt igenom vår egen strategi.

Vikten av fortsatt engagemang

Detta förtar å andra sidan inte att vi har en kallelse att möta dem som tar sig hit till Sverige med både kärlek och respekt. Kristenhetens insatser med språkcaféer, klädinsamlingar och andra praktiska insatser är ett fantastiskt vittnesbörd om evangeliet i handling. Och jag hoppas verkligen att detta engagemang ska fortsätta!

Samtidigt är jag personligen kritisk både till migrationsuppgörelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet 2011 och migrationsöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Alliansen 2015. Den förra menar jag var alltför naiv, eftersom den signalerade till omvärlden att Sverige hade betydligt större kapacitet att ta emot och integrera människor än vi i slutändan visade oss ha. Man kan till och med hävda att vi med denna bidrog till att ännu fler människor riskerade livet genom att korsa Medelhavet! Den senare menar jag samtidigt var alltför restriktiv, eftersom den hade något panikartat över sig – den har ju med rätta blivit beskriven som en tvärnit. Dessvärre tycks den också ha bidragit till att många svenskars engagemang för våra nysvenskar har avtagit.

Jag gör inte anspråk på att det jag här har presenterat är någon specifikt ”kristen” analys. Däremot menar jag att den är fullt förenlig med min kristna tro. I min avslutande artikel ska jag försöka konkretisera hur min personliga hållning i dessa och angränsande frågor ser ut. Jag ska också lyfta fram integrationsfrågan, eftersom det i nuläget är den som skapar de klart största begränsningarna i fråga om hur många människor vi kan hjälpa här i Sverige, i stället för att hjälpa dem i sina egna närområden.

Ursprungligen publicerad i Världen idag 170306