I centrum av de senaste årens invandringsdebatt har stått kollisionen mellan två olika solidaritetsideal. Det ena av dessa utgår från nationalstaten, där man som medborgare arbetar och betalar skatt, för att på så sätt – i alla fall som huvudregel – förtjäna sina sociala rättigheter. Det andra idealet utgår från mänskliga rättigheter (MR), och säger att solidariteten inte kan begränsas av nationsgränser. Enligt detta sätt att tänka har vi precis samma förpliktelser mot en somalier eller syrier på flykt som mot en svenskfödd pensionär. Annars låter vi påskina att olika människor har olika värde.

För många kristna debattörer är det en självklarhet att vi ska ansluta oss till MR-idealet. Som kristna tillhör vi ju ett folk där ”det inte längre [är] fråga om grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, slav eller fri” (Kol 3:11). Dessutom säger Guds ord att alla människor är skapade till Guds avbilder, och att det därför inte finns någon som helst skillnad i värde mellan ovan nämnda somalier eller syrier och en svenskfödd pensionär. Vilka är då vi att döma mellan dessa?

Jag ska ärligt säga att den här frågan har orsakat mycket vånda hos mig själv. På ett principiellt plan håller jag nämligen med: det är verkligen en global orättvisa som vi här kommer in på. Man kan ju trots allt inte rå för var man är född.

En breddad verklighetsbeskrivning

Men å andra sidan finns det ett antal andra faktorer som vi behöver ta med i våra beräkningar för att ge frågeställningen rättvisa. Några exempel:

  • Hur vi än vrider och vänder på det kan inte alla människor komma till Sverige. De kan inte ens komma till Europa. Huvuddelen av mänsklighetens utmaningar måste därmed lösas på plats, eller i den egna geografiska regionen.
  • Detta innebär inte att de mer privilegierade kan sitta med armarna i kors. Tvärtom behöver vi alla hjälpas åt, både i form av gemensamma organ som FN och EU, och genom handelsutbyte och bistånd. Inte minst tror vi ju som kristna att det är få saker som har så god effekt på både stater och individer som en holistisk kristen mission.
  • Frågan om bistånd sätter samtidigt fingret på ett annat problem: Alltför mycket av de senaste decenniernas bistånd har i praktiken visat sig vara ett hinder såväl för reformer som för den ekonomiska utvecklingen lokalt. I värsta fall har biståndspengar gjort det möjligt för korrumperade makthavare att sitta kvar vid makten, eftersom ”pengarna ändå har kommit in”. Den ekonomiska revolution som nu pågår i bland annat Afrika handlar sålunda i mycket liten grad om bistånd utifrån, och i mycket hög grad om ett bättre fungerande näringsliv – vilket för övrigt är en bieffekt av folkväckelsen.
  • Detta aktualiserar även frågan om vårt svenska välstånd. På vissa debattörer kan det låta som att vi i Norden bara har ”vunnit på lotteri”, och att det därmed inte finns någon objektiv orsak till att vi har det som vi har det. Men välstånd växer inte fram i något vakuum. Det är en frukt av ett stort antal politiska, sociala och ekonomiska processer. I vårt fall alltifrån 17- och 1800-talets skiftesreformer och 18- och 1900-talets folkrörelser, till den politiska stabilitet och det jämförelsevis gynnsamma företagsklimat som har präglat efterkrigstiden. Samma typ av processer behöver därför uppmuntras i världens utvecklingsländer.
  • Men detta är inte allt. För förutom att generation har lagts till generation i denna långa kedja av händelser, finns det en grundläggande princip som säger oss att arbetaren har rätt att njuta frukterna av sin egen möda. I likhet med äganderätten träder denna princip fram även i Guds ord (se 2 Mos 22; 2 Thess 3:6–14; 2 Tim 2:6). En alltför hög beskattning blir av det här skälet demoraliserande, och upplevs i förlängningen som orättfärdig – särskilt om staten, landstinget eller kommunen lägger våra pengar på sådant som vi själva inte har någon förståelse för.
  • Tillämpat på invandringsfrågan: Om en stor grupp människor som inte har varit med och byggt upp vårt samhälle börjar få del av samma privilegier som de som har det, kommer det i längden att tära på den tillit till ”systemet” som är så central i det svenska samhällsbygget. Det är trots allt för att värna denna typ av tillit som vi har demokrati: det ska inte vara möjligt att köra över majoriteten av befolkningen. Det är också därför som vi behöver värna äganderätten: Den dag som skatteuttaget – alltså den påtvingade generositeten – blir för högt, kommer en betydande del av vår befolkning att slå bakut, något som i sin tur blir till nackdel inte bara för dem, utan för samhället i stort.

Faran i ett upphävt samhällskontrakt

Som jag själv ser det innebär detta att en långsiktigt hållbar invandringspolitik måste 1) vara reglerad (vem som helst kan inte komma in på vilka grunder som helst), 2) gå hand i hand med en fungerande integration och 3) ske i en takt och till en kostnad som har förankring i befolkningen i stort.

Alternativet till detta är att göra om hela systemet, och då också överge det svenska välfärdssamhället. Även detta är förstås möjligt, och något som har föreslagits av flera debattörer – ofta med twisten att ”vi måste ändå sänka vår levnadsstandard för att ekvationen ska gå ihop”. Frågan är bara hur detta ska gå till. Ovillkorat bistånd tenderar som sagt att cementera korrupta politiska system. Dessutom är det i längden förödande att åsidosätta grundläggande marknadsprinciper. Det är ingen slump att radikala ekonomiska systemskiften brukar vara möjliga enbart genom revolution – som därefter behöver vidmakthållas genom diktatur.

Till detta måste vi också lägga de spänningar som uppstår när det tidigare samhällskontraktet upphävs – alltså när alltför många människor som inte har varit med och bidragit till samhällsbygget får njuta detta samhälles privilegier. Särskilt provocerande blir förstås detta när invandrare får del av sådant som en stor grupp infödda inte får – typ jobb eller företräde i bostadskö.

Som kristna ska vi unna varandra allt gott, och i mina två kommande artiklar ska jag skissa på vad detta kan tänkas innebära. Men faktum kvarstår att om en stor grupp infödda uppfattar systemet som orättfärdigt, kommer det i slutändan bara att gynna extremistgrupperna. En av de mest avgörande frågorna måste därför vara vilka, och på vilka grunder, som ska få komma hit till Sverige. Detta är temat för min nästa artikel.

Ursprungligen publicerad i Världen idag 170227