Liberalernas ungdomsförbund i Stockholm har fått många att höja på ögonbrynen genom sitt beslut att verka för en legalisering av sex mellan syskon som är 15 år eller äldre. Man vill även att en person ska kunna testamentera att andra får ha sex med ens kropp efter att man är död, så kallad nekrofili.
– Vi tycker generellt inte om morallagar, den här lagstiftningen skyddar ingen just nu, säger Cecilia Johnsson, LUF:s ordförande i Stockholm till Aftonbladet. Vi är ett ungdomsförbund och en av våra uppgifter är att tänka ett steg längre. Jag förstår att det kan anses ovanligt och äckligt men lagstiftning kan inte utgå ifrån att det är äckligt.
Moderpartiet Liberalerna har varit snabba att ta avstånd från beslutet.
– Vi står inte bakom något av de två förslagen, säger pressekreteraren Adam Alfredsson. Det är olagligt och bör så vara.
Samtidigt kan det vara värt att notera att LUF Stockholms beslut inte är någon isolerad företeelse. Hela LUF, men även CUF, Grön ungdom och MUF i Skåne har tidigare fattat beslut om att de vill se en antalsneutral äktenskapslag. Och angående incest sa dåvarande rättspolitiske talesperson för Socialdemokraterna, Thomas Bodström, till Expressen att ”det inte är en moralfråga för honom. Det man måste ta hänsyn till är de genetiska riskerna: att ett barn löper risk att ärva fler dåliga anlag om föräldrarna är syskon.”
Liknande tankegångar delas av RFSU, som i sitt remissvar till ett betänkande från 1998 år Sexualbrottskommitté skriver: ”RFSU är en organisation som verkar för vuxna människors sexuella självbestämmande. Vi är emellertid medvetna om de beroendeförhållanden som kan uppstå mellan föräldrar och barn samt mellan syskon. Vi ser här ingen skillnad mellan hetero- och homosexuella handlingar eller sexuella handlingar mellan hel- respektive halvsyskon, adoptivföräldrar och deras barn. RFSU är dock tveksam till om dessa handlingar ska regleras i brottsbalken. Eftersom vi anser att det genetiska argumentet är svagt och det etiska skälen inte tillräckligt utredda uppmanar RFSU justitiedepartementet att återigen belysa denna fråga” (s 196).
Finns det då en kristen respons på detta? Ja, både Gamla och Nya testamentet tar i mycket starka ordalag avstånd från incest. ”Du skall inte blotta din systers nakenhet, vare sig hon är din fars dotter eller din mors dotter, vare sig hon är född hemma eller ute”, står det i Mose lag (3 Mos 18:9). Och Paulus skriver: ”Det ryktas faktiskt om sexuell omoral bland er, sådan omoral som man inte ens hittar bland hedningarna: att en man lever ihop med sin fars hustru. Och ändå är ni uppblåsta! I stället borde ni ha blivit så bedrövade att den som gjort det hade drivits ut ur er gemenskap” (1 Kor 5:1–2).
Något specifikt förbud mot nekrofili finns inte i Bibeln, men i ljuset av Skriftens avståndstagande från såväl samkönat sex som tidelag är det lätt att dra slutsatsen att blotta tanken på detta skulle ha förfärat Bibelns författare.
Hur ser då själva argumentationslinjen ut? Är det bara en fråga om ”morallagar” eller om vad som ”kan anses ovanligt och äckligt”, som ordförande för LUF Stockholm hävdar? Nu är förstås detta inte så ”bara”. Som människor är vi moraliska varelser, och det är sannerligen inte fel att även vår lagstiftning fungerar som ett stöd för vad som anses moraliskt riktigt. Samtidigt är förstås detta en fråga som avgörs av vilken värdegrund man i övrigt har valt att ansluta sig till. En liberal-hedonistisk världsbild kommer exempelvis fram till radikalt annorlunda slutsatser om vad som är moraliskt än en kristen-humanistisk. Och det är ju bland annat denna dragkamp som vi nu bevittnar i det svenska samhället. LUF Stockholms förslag är därför ett illavarslande förebud om vad vi har att vänta i framtiden. I moralfrågor befinner sig vårt land på ett sluttande plan.
Sen är det förstås också en fråga om genetik. Det som för Thomas Bodström var det tyngsta argumentet mot incest var ju att ”ett barn löper risk att ärva fler dåliga anlag om föräldrarna är syskon”. Här kan man förstås hänvisa till förekomsten av preventivmedel och abort, men inga av dessa är som bekant helt ”säkra”. Dessutom kommer frågan i ett nytt ljus om parterna är antingen sterila, av samma kön eller har passerat klimakteriet. Någonstans måste vi därför lansera också en tredje dimension, som handlar om en trygghet i samhället i stort där vi låter nära släktrelationer vara fredade från sexuella laddningar. Det ska helt enkelt aldrig vara en fråga om relationen mellan två syskon, ett barn och dess förälder, eller någon annan nära släkting kan komma att tolkas i sexuella termer. Det är en fråga om trygghet, men också om normbildningen i samhället i stort.
Sist men inte minst finns det åtminstone för en kristen en bibelteologisk dimension att ta hänsyn till. Inte bara utifrån de konkreta förbuden i Gamla och Nya testamentet, utan också utifrån Bibelns tal om oss människor som Guds avbilder, och om de troende som tempel för den helige Ande (se 1 Kor 6:18–20). Det är helt enkelt under vår värdighet som människor att ägna oss åt denna typ av sexuella handlingar!
Och vad värre är: Det faktum att vårt samhälle går i riktning mot en allt större acceptans av dessa fenomen och beteenden kan ses som ett uttryck från vårt avståndstagande från vår Skapare. Som aposteln Paulus uttrycker det hela: ”Trots att de kände till Gud prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan de förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar och bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. Därför utlämnade Gud dem åt deras hjärtans begär så att de orenade och förnedrade sina kroppar med varandra. De bytte ut Guds sanning mot lögnen och dyrkade och tjänade det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evighet. Amen. Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser” (Rom 1:21–26a).