Hur kommunicerar vi att Gud älskar alla människor sådana de är, samtidigt som ingen av oss håller måttet inför en helig Gud? Att vi alla är skapade till Guds avbilder, men att vi ändå är i behov av Jesu försoningsdöd för våra synders skull? Dessa frågor har sysselsatt mig en hel del under de senaste månaderna.

I en narcissistisk kultur, där brottningen med vår självbild präglar så mycket av vårt tänkande, blir denna utmaning extra påtaglig. Den Gud som vi naturligt söker efter i dag är inte den Helige och Upphöjde som vi möter mellan Bibelns pärmar. Snarare är det en projicering av vår egen längtan efter godkännande och bekräftelse. En Gud som inte utmanar oss till omvändelse utan som hejar på oss i vår strävan efter att duga och passa in.

Denna längtan efter en uppmuntrande Gud är naturligtvis inte fel i sig. Men Bibeln är ändå tydlig med att evangeliet inte är en bekräftelse av oss sådana vi är. Visserligen är det sådana vi är som Gud söker upp oss. Han älskar ju till och med den som förnekar honom! Men Herren vill också förändra oss. Framför allt vill han visa på vårt desperata behov av Jesus och hans försoningsoffer. Bara genom att bekänna vår synd och brist kan vi bli räddade till ett liv i gemenskap med honom.

Den narcissistiska drömmen om reservationslös bekräftelse – om att bli godkänd precis sådan man är – är därför inte hållbar. ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud”, skriver Paulus, ”och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem” (Rom 3:23-24). Att säga ja till detta budskap kostar på, eftersom det innebär ett underkännande våra egna ansträngningar. Men det är också förknippat med ett löfte. Som Jesus själv uttrycker det: ”Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det” (Matt 10:39).

Det kristna evangeliet har aldrig varit lättsmält. Dels för att det tar bort grunden för den självkänsla som är uppbyggd kring oss själva. Men också för att det sätter vårt förhållningssätt till Jesus och hans offer på sin spets. Om det är sant att vi blir rättfärdiggjorda endast tack vare Jesu försoningsdöd, måste det ju vara så att alla som inte tar emot denna gåva går förlorade. Vi kan inte samtidigt vara beroende av Jesu offer, och sedan hävda att de som inte väljer att förtrösta på detta kommer att räddas ändå!

Bara när vi tillägnar oss detta budskap kan också vi bli ägare av en identitet som har sin grund inte i vilka vi själva är, utan i vem Jesus är. En identitet som bygger på Jesu – inte våra egna – prestationer. På att vi faktiskt inte duger som vi är. Predikar vi detta i Salt och EFS i dag?