För den som reser runt lite i Sveriges kristenhet blir det snart tydligt att det på många håll råder ett stort underskott på ungdomar. Jag är medveten om att många unga prioriterar sina ungdomsgrupper före söndag förmiddag, men å andra sidan råder det ett allt större underskott även på ungdomsgrupper. Ålderskurvan i Sveriges kristenhet ser helt enkelt inte särskilt lovande ut.
Självklart finns det undantag från denna regel, och i vissa samfund är krisen mer påtaglig än i andra. Men låt oss ändå inte vara naiva: När den äldre generationen i vårt land dör bort, kommer det att innebära ett tapp även för ett stort antal av våra kyrkor och församlingar. Allt annat är att betrakta som önsketänkande.
Orsakerna till detta är förstås många. Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Vi dignar tungt under materialismens och humanismens ok, och till detta kan läggas sådant som en bristande kontakt mellan generationerna, konsumtionstänkande och en generell skepsis till sanningsanspråk.
Men som så ofta annars finns det problem också inom den kristna församlingen. Och då menar jag inte bara i Sverige, utan i västvärlden i stort. En amerikansk studie har exempelvis visat att den vanligaste religiösa livsåskådningen bland ungdomar kan sammanfattas med följande fem trossatser:
1) Det finns en Gud som skapade och ordnade världen och som vakar över mänskligt liv på jorden.
2) Gud vill att alla människor ska vara goda, snälla och rättvisa mot varandra, som Bibeln och de flesta världsreligioner lär.
3) Det centrala målet med livet är att vara lycklig och känna sig tillfreds med sig själv.
4) Gud behöver inte vara särskilt inblandad i ens liv, utom när Gud behövs för att lösa ett problem.
5) Goda människor kommer till himlen när de dör.
Författarna beskriver dessa trossatser som en ”moralistisk terapeutisk deism” – en hållning till religion som betonar en allmän humanistisk moral, som kretsar kring det egna självförverkligandet och som förkunnar en Gud som i praktiken inte har med våra liv här och nu att göra.
Några år senare kom en annan studie av amerikanska ungdomar med den talande rubriken ”Almost Christian” (nästan kristna), som bland annat hade följande att säga: ”Problemet verkar inte vara att kyrkor är dåliga på att undervisa unga människor, utan att vi gör ett synnerligen bra jobb i att lära våra unga vad vi verkligen tror; nämligen att kristendom inte är någon stor sak, att Gud begär lite, att kyrkan är en hjälpsam social institution fylld av snälla människor som i första hand fokuserar på ’människor som oss’ …”
En krönika är inte platsen för några uttömmande analyser av detta fenomen. Men för att kunna vända denna trend behöver vi alla se över våra egna hus. Vilka signaler sänder vi egentligen? Vad säger våra liv och våra prioriteringar om den Gud som vi säger oss tjäna? Hur kan vi med värme bjuda in till ett liv där Jesus får vara både Herre och Frälsare, och där vi utmanar de alternativ som hela tiden torgförs ute på ”livsåskådningsmarknaden”?
Inga lätta frågor. Men ödesfrågor för Sveriges kristenhet år 2016.
Fotnot: De studier som citeras heter Soul Searching: The Religious and Spiritual Lives of American Teenagers och Almost Christian: What the Faith of Our Teenagers is Telling the American Church, båda utgivna på Oxford University Press.