Den kristna barnmorskan Ellinor Grimmarks anmälan av Region Jönköping för diskriminering har fått debattens vågor att gå höga. Sällan har så många liberala ledarsidor uttryckt ett sådant förakt för något som enligt både FN och Europakonventionen är en mänsklig rättighet – nämligen varje människas rätt till samvetsfrihet.
Nu är det förstås inte där som debatt-fokuset har legat. I stället talas det om ”vårdvägran” (Dagens Eko), om ”kvinnans rätt till sin egen kropp” (DN) och om ”en kampanj vars mål är att förbjuda aborter” (Aftonbladet). Som skräckexempel hänvisar man till det katolskt präglade Italien, där hela 70 procent av alla barnmorskor sägs vara tveksamma till att medverka vid abort.
Liknande tongångar har hörts på debattsajten SVT Opinion. Malin Lernfelt (27/1) väver konspirationsteorier om att det i Grimmark-fallet inte alls finns något intresse av samvetsfrågan, utan bara av att begränsa aborträtten. Bassam Al-Baghdady (25/1) uppmanar religiösa att lämna sin tro utanför porten till arbetsplatsen och att i stället låta ”vetenskap eller yrkesetik” sätta gränser ”för vad man får eller inte får göra i arbetet”.
Om det här finns en hel del att säga. Det första är att majoriteten av dessa skribenter helt enkelt har fel i sak: Den aktuella tvisten gäller verkligen en barnmorskas rätt till samvetsfrihet, inte abortlagstiftningen. Något som får särskild relevans med tanke på att detta är en självklarhet i större delen av Europa – inklusive våra grannländer Norge och Danmark.
Det andra är att rätten till samvetsfrihet inte har uppfunnits av dem som likt Ellinor Grimmark vill slippa medverka vid abort, utan att den är en del av den Europakonvention som Sverige antog som lag redan 1994. Inte heller är samvetsfrihet något främmande i arbetslivet i stort: det är en väl inarbetad praxis både inom journalistkåren och bland Svenska kyrkans präster.
När jag ser det mediala drev som nu riktas mot Ellinor Grimmark kan jag därför inte undgå att ställa mig frågan vad som egentligen är problemet. Varför är det så fruktansvärt att några få kristna barnmorskor vill kunna förlägga sin yrkesverksamma tid till förlossningsavdelningen – en arbetsplats med omvittnat stora bemanningsproblem? I grunden borde ju detta vara en rent schemateknisk fråga, som därtill ses som oproblematisk i våra nordiska grannländer.
Är det i själva verket så att det är skribenternas egna samveten som är så såriga att de inte klarar av att påminnas om att man kan ha olika sätt att se på den så kallade ”abortfrågan”? Den svenska aborträtten har ju – trots att den hör till världens mest liberala – ett betryggande stöd i befolkningen i stort. Är det i stället rätten att inte behöva fundera över sina etiska val som Lernfelt, Al-Baghdady och company förfäktar? Och hur står det i så fall till med den egna självkänslan?
”Ingen som är det minsta påläst kan undgå att känna till konsekvenserna av att abort skambeläggs och trygg abortvård görs otillgänglig”, skriver Lernfelt. Men det är väl ingen som på allvar tror att en trygg abortvård skulle göras otillgänglig genom att några få barnmorskor väljer att fokusera på förlossningsvården? Eller tror Lernfelt innerst inne att majoriteten av Sveriges barnmorskor i grund och botten hyser betänkligheter gällande denna del av kvinnoklinikernas verksamhet? I så fall är det förstås ytterst allvarligt, och borde skyndsamt tas upp till allmän debatt!
Hur vi än vrider och vänder på det är det ju så att abort inte är vilken fråga som helst. Det hjälper inte att så många frenetiskt hävdar motsatsen. Bassam Al-Baghdady sätter sin lit till vetenskap och yrkesetik, men faktum är ju att det är fullt tillräckligt med vetenskap (livet börjar vid befruktningen) och yrkesetik (i den klassiska läkareden talas det om att ha ”vördnad för livet som rättesnöre” och att målet ”skall vara att vårda och främja hälsa”) för att motivera just den hållning som Ellinor Grimmark har gjort till sin.
Samtidigt har han förstås rätt i att denna övertygelse förstärks hos många kristna, eftersom de i tillägg till vetenskap och yrkesetik tror på en Gud som har gett oss livet som en gåva. En övertygelse som inte delas av alla, men som enligt Europakonventionen ska respekteras även av det offentliga samhället. Är det verkligen så mycket begärt?