De senaste dagarna har en debatt rasat mellan Humanisterna och den judiska författaren Anita Goldman. Utgångspunkten var en nu avslutad annonskampanj, där man bland annat gick ut med följande statement: ”Att stämpla barn med en livsåskådning är en kränkning av dem som individer.”
I en intervju med Sveriges Radio förtydligar Humanisternas ordförande Christer Sturmark: ”Ingen skulle komma på tanken att kalla Lisa, 6 år, för ett marxistiskt barn bara för att hennes föräldrar är aktiva marxister. På samma sätt menar vi att det är orimligt att samhället ska förhålla sig till ett barn som ett kristet eller judiskt barn bara för att föräldrarna är kristna eller judar … Vår poäng är att religionsfrihet gäller också barn.”
Senare i intervjun förtydligar Sturmark att det är självklart att även religiösa föräldrar ska få uppfostra sina barn i enlighet med sina egna övertygelser. Samhället, däremot, ska vara sekulärt. Något som bland annat innebär att hemskolning och religiösa friskolor inte borde få stöd från det offentliga – och helst förbjudas helt och hållet.
Man kan naturligtvis sympatisera med tanken att barn inte ska behöva gå i skolor som får sin prägel av en (i samhällets ögon) destruktiv religion. Och självklart måste det i slutändan vara så att man som myndig – och i praktiken redan i tonåren – får välja om man ska bejaka eller ta avstånd från sina föräldrars religion. Men i denna fråga finns det ändå ett antal grundläggande fakta som Humanisterna tycks vilja bortse från.
För det första: Sverige har ratificerat den så kallade Europakonventionen, som uttryckligen slår fast att ”föräldrar har rätt att välja en utbildning och undervisning som stämmer med deras tro eller filosofiska övertygelse”. Humanisternas krav strider alltså direkt mot Sveriges internationella åtaganden.
För det andra: Även en religiös friskola är skyldig att hålla sig till den svenska läroplanen. Risken för att man som skola inte skulle ge en allsidig belysning av religion i den meningen att man inte introducerar barnen till de (andra) stora världsreligionerna, är därmed obefintlig. Om de inte gör detta kommer de nämligen inte att få behålla sitt undervisningstillstånd!
För det tredje: Sekter eller andra miljöer som bidrar till aktiva övergrepp mot barn kan ställas till svars för detta utifrån helt andra lagar än dem som vi här talar om. Fysisk och psykisk misshandel är till exempel olaglig oavsett om den utförs med religiösa, politiska, ateistiska eller helt andra förtecken. Med andra ord finns det ingen anledning att brännmärka just de religiösa miljöerna. (Även om jag som kristen naturligtvis blir ännu mer bedrövad när jag får höra om sådant från ett kristet sammanhang.)
Sammantaget tyder detta på att Humanisternas kritik bottnar i något helt annat, nämligen en allmän religiofobi och ganska unken syn på religion som fenomen. Och – utan att ta varenda stavelse i Anita Goldmans text i försvar – det var väl just detta som hon från början reagerade på?