I morgon är det midsommarafton. I Sverige är det en dag med många och starka traditioner, med alltifrån midsommarstång och blomsterkrans till färskpotatis och matjessill. Men det är också den-dag-på-året-som-inte-är-lördag då flest människor gifter sig. Midsommarhelgen – liksom sommarmånaderna i stort – är högsäsong för bröllop.
Vad är då ett bröllop? Det kan förstås vara flera olika saker. Det kan vara högtid och fest, gudstjänst och släktsammankomst. Själva vigseln är dock precis lika giltig även om den genomförs under enklare former. En borgerlig vigsel kan ske i stadshuset på bara några minuter, förutsatt att det finns två myndiga vittnen på plats.
Kärnan i en kristen äktenskapssyn har dock med något helt annat än bröllopstårta och vita klänningar att göra. I centrum av den kristna förståelsen av äktenskapet står nämligen det bibliska begreppet förbund.
Rent allmänt kan ett förbund beskrivas som ett avtal eller en överenskommelse där parterna lovar att överlåta sig till varandra. I alla tider har det normala varit att detta löfte – precis som i vår tids vigselceremoni – uttalas inför vittnen. Detta för att fler ska kunna intyga vad som har skett, men också för att förbundet får konsekvenser även utanför den krets som har ingått det. I äktenskapsförbundets fall genom att mannen och kvinnan förväntar sig att bli betraktade som en ny enhet. Som Jesus själv uttrycker det hela: ”Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman får alltså människan inte skilja åt.”
Som kristna behöver vi samtidigt förstå att förbundet inte bara har en praktisk eller juridisk sida. Djupast sett har det med Guds egen karaktär att göra. Gång på gång kan vi läsa i Bibeln att Gud är en förbunds-Gud. I mänsklighetens barndom ingår han förbund med Adam och Noa. Längre fram initierar han förbund med patriarkerna Abraham, Isak och Jakob, liksom med hela Israels folk. I Nya testamentet kan vi sedan läsa om hur Jesus instiftar nattvarden som en förbundsmåltid, och som en försmak av det eviga liv som är det nya förbundets stora löfte.
Detta innebär att förbundet inte är något som vi som troende får ta lätt på. Först och främst gäller förstås detta vårt förbund med Herren själv. Hebreerbrevets författare varnar oss för att ”förakta det förbundsblod som har helgat honom” och att ”kränka nådens Ande”. I slutet av sitt brev tillämpar han samma tänkande på förbundet mellan en man och en kvinna: ”Äktenskapet ska hållas i ära hos allaoch den äkta sängen bevaras obefläckad, för Gud ska döma dem som är sexuellt omoraliska och äktenskapsbrytare.”
I klartext innebär detta, att om Guds folk tar lätt på Bibelns undervisning om förbund, får det inte bara konsekvenser för våra mellanmänskliga relationer. Det får också konsekvenser för vår gudsrelation. ”Ni översköljer Herrens altare med tårar, gråt och klagan, eftersom han inte vill se till offergåvan längre eller ta emot något från er hand med glädje”, säger profeten Malaki. Och så förklarar han orsaken till Guds tystnad: ”Herren var vittne mellan dig och din ungdoms hustru. Du har varit trolös mot henne, trots att hon är din maka, din hustru som du ingått förbund med.”
Mot denna bakgrund har vi all anledning att ta äktenskapsförbundet på allvar. Självklart finns det tillfällen då ett äktenskap kan behöva upplösas, till exempel vid otrohet, misshandel eller missbruk. Men av undantagen får vi inte göra någon regel. Framför allt bör vi undvika att sätta likhetstecken mellan sammanboende utan förbund och det äktenskap som Bibeln talar om som heligt. Vare sig som unga och nyförälskade, eller som äldre i vår andra eller tredje kärleksrelation, har vi blivit givna ett sådant mandat av Herren.
Gud är en förbunds-Gud, och att hålla äktenskapet i ära är ett tydligt sätt att erkänna detta faktum. Att inte göra det, är ett lika tydligt sätt att visa att vi inte har förstått denna grundläggande egenskap hos Herren.
Läs på varldenidag.se