Frågan om tiggeriets vara eller icke vara har på nytt seglat upp i den politiska debatten, denna gång genom Moderaternas förslag om ett nationellt tiggeriförbud. Som väntat har reaktionerna varit blandade – alltifrån applåder till Soraya Posts (Fi) uttalande om att förslag i denna riktning måste betraktas som antiziganism.

Även bland juristerna går meningarna isär. Svenska Dagbladets Mårten Schultz talar om Moderaternas förslag som en ”rättsteknisk mardröm”. Till de största utmaningarna hör att det i lagtexter tenderar att handla om allt eller inget. Det är alltså inte bara romerna vid ICA som skulle drabbas av ett tiggeriförbud, utan lika mycket den hemlöse som ber om pengar till en kopp kaffe. Dessutom kan det ibland vara möjligt att kringgå ett förbud, till exempel genom att en grupp sluter sig samman i en ”insamlingsstiftelse”, för att därefter stå och skramla med bössor på stan.

Men därmed är inte sagt att frågan bara kan avfärdas. Först och främst för att tiggeriet är förnedrande. Det är helt enkelt inte värdigt att ha tiggeri som sin primära inkomstkälla. Men också för att den form av ”tiggarturism” som exploderade i och med Schengenavtalet faktiskt är orimlig. Det var trots allt inte det som var syftet med den fria rörligheten inom EU. En allvarlig sida av det hela är också de rapporter från bland annat Norge om kriminella nätverk som har tagit sig in i tiggarmiljön. Bakom den utsatta individen kan det alltså ibland dölja sig en modern form av människohandel.

Hur vi än värderar dessa argument kan vi konstatera att det är allt fler svenskar som vill att tiggeriet i sin nuvarande form ska försvinna. I en nyligen genomförd opinionsundersökning (Aftonbladet/Inizio) var det hela 57 procent av väljarna som ville kriminalisera denna verksamhet. Något måste alltså politikerna göra.

Ett av de vanligaste argumenten mot ett tiggeriförbud är att vi inte kan kriminalisera fattigdom. Detta är förstås sant. Men ur ett politiskt perspektiv är det faktiskt inte det som är frågan. Sverige har ett imponerande socialt skyddsnät, och det är få av våra medborgare som inte fångas upp av detta – förutsatt att de låter sig fångas upp. Till den senare kategorin hör en blandad skara missbrukare och hemlösa, men också en del psykiskt sjuka individer.

Det som får just de romska tiggarna att sticka ut är dock inte att de är fattiga, utan: 1) Att de kommer från ett annat land, och rent formellt inte har någon rätt till vår skattefinansierade välfärd. 2) Att det kring delar av denna grupp finns en kultur av att inte vilja integreras i majoritetssamhället.

Kontentan av detta är att lösningen på tiggeriet måste finnas någon annanstans – nämligen i romernas ursprungsländer. Detta är något som ett antal svenska biståndsorganisationer har tagit fasta på, med imponerande insatser i bland annat Rumänien och Bulgarien. Niklas Piensoho, som är föreståndare för Filadelfia i Stockholm, gör av samma skäl bedömningen att det stjälper snarare än hjälper att ge pengar till tiggare. ”Det leder till att tiggeriet uppfattas som ett jobb, men förändrar inte tiggarnas situation på sikt”, säger han till Svenska Dagbladet. Med tillägget: ”Att ge mat, kläder, sjukvård och tak över huvudet är däremot något annat.”

Romernas förhållanden i södra Europa är utan tvekan usla. Just därför behöver vi stötta initiativ som kan lyfta denna grupp ur såväl fattigdom som utanförskap. Rent praktiskt bör detta handla om en holistisk kristen mission, som börjar med att tillgodose människornas basbehov, men som även predikar ett evangelium som kan bidra till att lyfta dem ur andlig och själslig misär.

På så sätt kan vi även hålla samman det som tycks vara Nya testamentets hållning i tiggerifrågan: Å ena sidan Jesu respektfulla sätt att bemöta sin tids tiggare, kombinerat med en konkret hälsning om upprättelse. Å andra sidan en uppmaning att inte leva på någon annans bekostnad. ”Den som inte vill arbeta ska inte heller äta.”

Läs på varldenidag.se