Den senaste tiden har ett antal profetiska hälsningar förmedlats till Sverige och Sveriges kristenhet. Deras innehåll har varierat, men gemensamt för de flesta har varit en ton av allvar. De som framburit dem har också kallat sina åhörare till omvändelse, utifrån det specifika område som de tyckt sig ha fått Herrens uppenbarelse om.
Hur ska vi som Guds folk förhålla oss till detta? Om man läser kommentarerna på Facebook och på olika kristna bloggar är det tydligt att kristenheten på denna punkt är delad. Vissa skribenter avfärdar alla former av profetiska anspråk, ofta med hänvisning till dåliga erfarenheter eller till att ”nytestamentlig profetia aldrig kan handla om dom”. Andra köper automatiskt allt som sägs från talarstolen, så länge som det bekräftar vad de själva uppfattar som sant och riktigt. Däremellan finns en blandad skara skeptiker och sympatisörer; människor som inte låter sig inordnas i narrativet om ”allt eller inget”.
Så – går det att säga något mer generellt om saken? Låt mig göra ett försök att reda ut åtminstone några av begreppen!
För det första: Finns det profeter i dag? Ja, utan tvekan talar även Nya testamentet om det profetiska. Viktigt är dock att här göra en skillnad mellan den profetiska gåvanoch den profetiska tjänsten. Profetisk gåva är ett utbrett fenomen i Kristi kropp, som normalt handlar om att förmedla hälsningar till Guds folk som bygger upp såväl den enskilde som församlingen (jfr 1 Kor 14:3). Profetisk tjänst, däremot, står för en mer djupgående kallelse, som förenklat kan beskrivas som att också med sitt liv förkroppsliga det framburna budskapet. Människor med en profetisk tjänst tenderar därmed att få förmedla budskap av ”större” eller mer övergripande karaktär än de som bara fungerar i den profetiska gåvan.
För det andra: Hur ska uttrycket ”bygga upp” definieras? Många menar att en nytestamentlig profet inte kan förmedla budskap om exempelvis Guds dom. Detta skulle då vara en skillnad gentemot de gammaltestamentliga profeterna, som ofta tog emot skarpa tilltal från Gud både till Israel och de omkringliggande folken. Även här tror jag att vi behöver göra en åtskillnad mellan profetisk gåva och profetisk tjänst. I exempelvis en hemgrupp där man delar kunskapens ord med varandra är det en god regel att hålla de förmanande tilltalen till ett minimum. Men ingenstans i Nya testamentet står det att Gud skulle ha slutat att tala profetiskt om sin dom över synden. Jesus själv gör detta vid ett antal tillfällen, och detsamma gäller för de första apostlarna (se Matt 11:20–24; Upp 2–3; Rom 1:18–32; Gal 1:8–9; 2 Pet 2 m fl). Den tydligaste skillnaden mellan Gamla och Nya testamentets profeter tycks i stället vara att de förra kan beskrivas även som skriftprofeter. Det vill säga: deras tilltal blev med tiden en del av Guds skrivna ord – något som aldrig är aktuellt i vår egen tid.
För det tredje: Kan talet om omvändelse och dom vandra hand i hand med evangeliet? I stora delar av Sveriges kristenhet har vi de senaste decennierna matats med budskapet att detta är en omöjlighet. Guds vrede, säger man, har bara med Gamla testamentets tid att göra – i det nya förbundet är det i stället nåden som gäller. Vad vi då missar är dock att även Nya testamentet har en hel del att säga om Guds vrede över synden. Och viktigare ändå: den frälsning som Jesus erbjuder den här världen kommer till oss genom omvändelse och tro. Ett budskap som kallar oss till omvändelse är alltså helt i linje med evangeliets glada budskap – hur kärvt det än kan låta i vissas öron. När det gäller domen är det sant att denna sällan kommer lika konkret i vår tid som i det gamla Israel; normalt handlar det om ett bortdragande av Guds beskydd/välsignelse, snarare än om att Gud aktivt går in och dömer det onda.
För det fjärde: Kan Gud verkligen ha ett budskap till en hel nation, eller till Guds folk i allmänhet? Även detta är för vissa ett strikt gammaltestamentligt perspektiv, som dessutom kan låta hopplöst omodernt i globaliseringens tidevarv. Men när Gud talar till en nation, behöver det inte främst handla om ett geografiskt område; snarare handlar det om de personer som utövar politisk eller andlig makt över detta område. Att Gud inte längre skulle ha något att säga om detta låter märkligt i mina öron – han är ju hela skapelsens, och hela livets, Gud!
Inget av detta säger förstås någonting i sig om huruvida de personer som på senare tid har kommit med profetiska anspråk har haft Guds uppdrag till detta. All profetia ska prövas, och det både utifrån Skriften ord och objektiva fakta. Även om vi inte ska ta hänsyn till person, kan det även spela in vad den som talar har för vittnesbörd om sig i stort. En person som återkommande har visat sig ha fel, eller som lever på ett moraliskt klandervärt sätt, är naturligtvis betydligt mindre trovärdig när det gäller frågor som dessa. Domsprofetior där det intefinns någon kallelse till omvändelse, eller möjlighet till nåd från Guds sida, ska också förkastas som obibliska. Även den mest genuine profet kan därtill falla för frestelsen att göra egna tillägg, utöver Guds sanna tilltal.
Samtidigt ska vi inte glömma att profeter i alla tider har väckt anstöt – både för att de har trampat på ömma tår, och för att de har utstrålat något av Kristi dårskap. Därför gör vi alla klokt i att inte bli för tvärsäkra i våra avfärdanden av det profetiska talet. I stället får vi göra som aposteln uppmanar oss: ”Släck inte Anden.Förakta inte profetior,men pröva allt, behåll det godaoch håll er borta från allt slags ont”(1 Thess 5:19–22).
Läs på varldenidag.se