Som svenskar har vi en lång tradition av att vara stolta över vår egen godhet. Under Palme-eran i svensk politik fick vi en roll på den globala scenen som vida översteg vår storlek som nation. Både av oss själva och av andra började vi beskrivas som ett ”världssamvete”. Sverige var en röst att räkna med, vi stack ut från mängden – och därmed måste vi väl vara åtminstone lite bättre än alla andra …?
I dag ligger denna era till stora delar bakom oss. Men det betyder inte att den självbild som den bidrog till skulle vara borta. Även i dag kan man i våra nordiska grannländer uttrycka irritation över vad man upplever som ”den svenska arrogansen”. Skadeglädjen i Danmark och Norge när Sveriges regering fattade beslutet att – i motsats till sina tidigare utfästelser – införa gränskontroller gick av detta skäl inte att ta miste på. Ända upp på regeringsnivå hånlog man åt att Sverige till slut tvingades erkänna att vi i dessa frågor faktiskt inte är så mycket bättre än andra.
Nu vill jag inte lyfta fram våra grannar i syd som några föredömen just när det gäller migrationspolitiken. Det jag vill peka på har i stället med vår egen självbild att göra. I Bibeln varnas vi såväl för att överskatta vår godhet som för att peka finger åt dem vi uppfattar som sämre än vi själva. ”Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är som dömer”, skriver Paulus. Och lite senare: ”Du ser dig som en vägledare för blinda, ett ljus för dem som vandrar i mörker, en uppfostrare för oförnuftiga och en lärare för omogna.” Men: ”Du som undervisar andra, du lär inte dig själv” (Romarbrevet 2:1, 19–21).
Har dessa verser bäring också på vår egen kultur? Jag tror det. Till exempel kan man fråga sig varför ett land som varje år låter avliva mer än 35 000 ofödda barn, och som därtill har en galopperande psykisk ohälsa bland sina barn och unga, skulle förtjäna rollen som moraliskt föredöme för världen i stort? Trots detta vet vi att Sverige både i EU och i FN missionerar för att sprida vår syn på sexualitet och så kallad ”reproduktiv hälsa”.
Man kan också fundera över vårt lands legitimitet i olika typer av konflikthantering. I Israel-Palestina-frågan har denna som bekant blivit helt raserad. Men även vår finansminister deklarerade för en tid sedan att hon drog ned persiennerna på regeringskansliet för att slippa se Sverigedemokraternas företrädare i riksdagen. Hur ska man med trovärdighet kunna medla i internationella konflikter, om man på hemmaplan inte ens tål synen av sina politiska motståndare?
Alla dessa exempel illustrerar att det finns något förblindande i övertygelsen om den egna godheten. För vad händer egentligen när en stor grupp människor är så säkra på att de har rätt att de inte längre behöver lyssna på sina meningsmotståndare? Eller när bilden av den egna godheten är så stark att den slår undan benen för alla försök till nyanseringar, så som har skett i den svenska invandringsdebatten?
En sak vet jag, och det är att vare sig stolthet, dömande eller ideologisk blindhet är förenliga med det liv som vi har kallats till av Jesus Kristus. Ett visst mått av ödmjukhet kan därför inte skada – ens när man vet att man har rätt …