För några år sedan hade jag förmånen att besöka Cluny. Denna småstad i östra delen av Frankrike var under lång tid ett betydande andligt centrum. Inte minst känd var man för sin vackra klosterkyrka – ofta kallad Cluny III – som färdigställdes år 1130 och som fram till 1500-talet var världens största katedral.

För dagens turister finns det dock inte någon kyrka att beskåda. I stället möts man av ett museum – och av en ruin. I samband med franska revolutionen drabbades nämligen katedralen av folkets vrede. Det första som hände var att man stängde ned klostret. Två decennier senare, 1810, jämnades Cluny III med marken. Sten för sten bröts ett av Europas allra mest imponerande byggnadsverk ned.

När man vandrar runt bland ruinerna kan man inte annat än förundras över det hat som måste ha präglat dem som gav sig på detta tempel. Vi talar om en byggnad av 187 meters längd, med marmorpelare och valvbågar som bar upp ett tak på 33 meters höjd. Vågar man rentav tala om ett demoniskt hat? Ett fanatiskt, besinningslöst, aggressivt mörker.

Det är i så fall vare sig den första eller sista gången i historien som detta möter oss. Faktum är ju att vi den senaste veckan har kunnat se tydliga bevis just på hatets närvaro i världen. Det mest uppmärksammade exemplet har varit terrordåden i Sri Lanka, där över 300 personer – i första hand kristna kyrkobesökare, men även ett antal utländska turister – har bragts om livet.

Att det går en rät linje från hat till död framgår redan av Bibelns fjärde kapitel, där det berättas om hur Kain mördade sin bror Abel. Lärjungen Johannes utlägger denna text med orden: ”Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv i sig.” Aposteln Jakob nystar i samma tråd när han talar om faran i att släppa in ”bitter avund och stridslystnad i ert hjärta”, för att sedan konstatera att denna hållning ”inte kommer ovanifrån utan är jordisk, oandlig, ja, demonisk”.

Det finns en kuslig mekanism inbyggd i hatet, som förleder oss till en form av tunnelseende, och som i förlängningen gör oss till den ondes hantlangare. När dödens ande tar över blir våra sinnen förmörkade, och vi förlorar kontakt med livets gråskalor och nyanser. I slutändan blir vi beredda till handlingar som en normalt funtad människa inte ens borde överväga. I värsta fall med ond bråd död som följd.

Och ja, detta mönster kan ibland bryta igenom även i den kristna kyrkan. Tunnelseendet, respektlösheten – till och med hatet – kan dyka upp också där det hör som minst hemma. Tänk på skotten i Knutby! Tänk på övergreppsskandalerna i katolska kyrkan!

Men det börjar inte med ytterligheterna. Därför gör vi klokt i att så långt det är möjligt ”vaccinera oss” mot fanatismens förbannelse. Det handlar om sådant som att leva med respekt för andra människor – också dem vi inte håller med – och att inför varje avgörande handling lyssna in mer än ett relevant perspektiv. Tänk om kyrkokrossarna i Cluny hade stannat upp och för en stund försökt sätta sig in i konsekvenserna av vad de var i färd med att göra! Men så byggde de också vidare på en av Europas blodigaste revolutioner.

Med detta i bakhuvudet är det allvarligt att vi i dagens sociala medier kan se hur polariseringen och de så kallade filterbubblorna tar över. Det är som att vi steg för steg förlorar viljan och förmågan att lyssna på varandra – att vi saknar intresse för ”den andres” perspektiv.

Vissa hävdar att det är tron på en objektiv sanning som ligger bakom denna polarisering, och beskyller religion i allmänhet och kristendom i synnerhet för intolerans. Men i alla fall den kristna tron borde mer än något annat bana väg för ödmjukhet: Eftersom det finns en verklighet utanför mig själv, måste jag ju utmana mitt eget tunnelseende.

Klart är att fanatismen är en återvändsgränd, och det alldeles oavsett ideologisk överbyggnad. Och – prisad vare Herren – ingenting kan tala starkare mot hatet än den kärlek och förlåtelse vi möter genom påskens evangelium om Jesu kors.

Läs på varldenidag.se