Fjärde Moseboken är knappast den bibelbok som är mest tummad i Sveriges kristenhet. Ändå är det en av de böcker som allra oftast blir citerad i såväl svenskkyrkliga som frikyrkliga gudstjänster – nämligen då prästen eller pastorn talar ut välsignelsen över de församlade. Denna text återfinns i Fjärde Mosebokens sjätte kapitel.

Men även i övrigt innehåller detta kapitel något som kan vara viktigt för oss i dag att lystra till, och det är Herrens instruktioner om nasirlöftet. En nasir var en man eller en kvinna i det gamla Israel som på ett särskilt sätt valde att överlåta sig till Herren. Under tiden för sitt löfte skulle han eller hon avhålla sig från alkohol, och han eller hon fick inte ha någon närkontakt med en död. Som uttryck för sitt löfte skulle nasiren även låta håret växa. ”Fram till slutet av de dagar som han är avskild för Herren ska han vara helig och låta håret växa fritt på sitt huvud.”

Till Bibelns mest kända nasirer hör Simson och Johannes döparen. Mycket tyder också på att Paulus avgav ett eller flera nasirlöften. Men i profetlitteraturen kan vi läsa att det under tider av förfall i Israel uppfattades som provocerande med nasirernas närvaro bland folket. Profeten Amos får exempelvis förmedla följande ord till israeliterna: ”Bland era söner väckte jag upp profeter, bland era unga män nasirer. … Men ni gav vin till nasirerna och befallde profeterna: Profetera inte!”

I detta uttalande kan vi ana ett mönster som går igen under hela mänsklighetens historia: de individer som tar Herren och hans vilja på störst allvar, riskerar att uppfattas som överspända, besvärliga och i vissa fall farliga. De utgör en påminnelse om en verklighet som majoriteten sällan vill veta av, och de är en nagel i ögat på etablissemanget. Till saken hör ju att både Johannes döparen och Paulus avrättades av den politiska makten.

Trots detta är alltså nasiratet instiftat av Herren själv, och frågan infinner sig om inte också vi har skäl att be om en ny våg av nasirer i vårt land. Inte nödvändigtvis i sin ursprungliga form, men i form av män och kvinnor som kan sägas vandra en smalare väg än det stora flertalet, och som på så sätt får fungera som påminnelse om den väg som hela Guds folk har blivit kallat till. Den väg som kan beskrivas som helgelsens och lydnadens väg, och som handlar om att ha Herren och ingen annan som sin högsta lojalitet.

Vad skulle då detta vara bra för? Ja, först och främst är det förstås en fråga om kallelse. Det verkar helt enkelt vara så att Gud i varje tid väljer ut ett antal människor till denna typ av tjänst. Amos nämner nasirer och profeter, och i den kristna kyrkan har såväl ökenfäder och eremiter som helgon och ”kristusdårar” visat sig vara av betydelse för gudsfolkets vitalitet. Den gemensamma nämnaren för dem alla är att de fungerar som profetiska tecken för en kyrka som har gift sig med sin egen tidsanda. I vissa fall har de bevarat den glöd som helt eller delvis har hunnit falna i majoritetskyrkan.

Men nasirerna är också personer som på ett konkret sätt kan visa sig öppna dörren för Guds härlighet och kraft. Till de viktigaste exemplen på detta hör Johannes döparen, som med sin kärva omvändelseförkunnelse fick bana väg för Jesus själv. Av honom kan vi också lära att denna kärvhet behöver vara ett uttryck för ett JA till Gud och hans vilja snarare än ett NEJ till världen i stort. Annars är risken stor att nasiratet övergår i lagiskhet, och att Herrens härlighet går förlorad.

En del av själva poängen är dock att nasirerna ska sticka ut. Bara så kan de nämligen bli det vittnesbörd för omgivningen som de är kallade att vara. Låt oss alltså inte falla för samma frestelse som israeliterna, som under tider av förfall gav sina nasirer vin att dricka och satte munkavle på den profetiska tjänsten. Låt oss i stället be om fler nasirer också i vår svenska kristenhet – och om mod att ta emot dem, när de väl kommer till oss!

Läs på varldenidag.se