Det har knappast undgått någon inom svensk förskola och skola att det är normkritiken som är det stora nya i Sveriges skolväsende. Normkritiken kan beskrivas som en maktkritisk metod, som handlar om att ge alla individer i en grupp samma rättigheter och möjligheter. I hela vårt land erbjuds kurser och anordnas temadagar om normkritisk pedagogik, och till de pådrivande hör lobbyorganisationer som RFSL och RFSU – men också statliga myndigheter som Skolverket, Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor, DO och Forum för levande historia.
Normkritik i sig är förstås ett neutralt begrepp. Vem har inte behov av att ifrågasätta en och annan norm? Men den pedagogik vi möter hos dessa aktörer har sina ideologiska rötter inom queerrörelsen. Den betraktar könet och identiteten som något flytande, och motsätter sig allt tal om normalt och onormalt. Inte minst tanken att huvuddelen av mänskligheten kan och bör delas in i två kön utsätts för hårdföra angrepp.
I DO:s dokument Lika rättigheter i förskolan får vi exempelvis ta del av tips och råd kring hur man som förskolepedagog ska undvika att ”upprätthålla och befästa tvåkönsnormen” bland barnen. Till förslagen hör sådant som att se till ”att det finns könsneutrala toaletter så att barnen inte måste välja mellan flick- och pojktoaletten”.
Samma tongångar hörs längre upp i åldrarna. I lathunden Det öppna klassrummet uppmanar Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening sina blivande kolleger att sluta använda ord som ”grabbar”, ”tjejer”, ”mamma” och ”pappa” i klassrummet. Detta för att ”alla elever inte är bekväma med att omnämnas som sitt tilldelade kön”.
Denna strategi är dock på flera sätt problematisk. De flesta människor ser trots allt sitt biologiska kön som en tillgång i det egna identitetsbyggandet, och detta bekräftas även av traditionell utvecklingspsykologi. Därmed blir det orimligt att en så pass liten minoritet ska få ta ifrån majoriteten denna tillgång.
Dessutom väcks frågan hur vi ska kunna identifiera diskriminering på grund av kön om vi inte längre får använda begrepp som kvinnor och män, manligt och kvinnligt. Är inte risken stor att de som förlorar mest på denna ideologi är samma grupp som enligt feminismen blir förlorare på könsmaktsordningen – nämligen kvinnorna?
Till vår tids paradoxer hör att det samtidigt som queertänkandet breder ut sig talas allt mer högljutt om kraven på kvotering, bland annat av kvinnor i olika bolagsstyrelser. Men hur ska denna typ av kvotering hanteras, när man samtidigt driver på om att var och en ska definiera sitt eget kön – utan att konsultera vare sig medicinsk eller psykologisk expertis? Flera hbtq-organisationer har redan fått dispens från kravet att redovisa sina medlemmars biologiska kön, och att ställa annorlunda krav på våra börsnoterade bolag blir ju ett uppenbart fall av dubbla måttstockar.
Vi för vår del tror att den queerinspirerade normkritiken är en återvändsgränd. Drömmen om ett samhälle bortom tvåkönsnormen skapar helt enkelt en ny uppsättning problem. Därför är det allvarligt om denna på ett okritiskt sätt implementeras på våra förskolor och skolor.