Ett av sommarens mest givande läsprojekt var för min del Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok Är svensken människa? Ett av bokens genomgående teman är den så kallade ”statsindividualismen”. Alltså svenskarnas paradoxala – och i internationell jämförelse unika – förmåga att kombinera en långt driven individualism med en stark tilltro till statsmakten. På detta ges ett antal exempel, och till de mest intressanta hör kapitlet ”Den svenska teorin om kärlek”. Här kan vi bland annat läsa följande:

”Å ena sidan kan man se det ömsesidiga beroendet som just kärlekens kärna och skönhet. I kärleken och i familjen uppgår man som individ i en större enhet som är både starkare och i grunden mer än summan av de individer som ingår. Detta är normen i stora delar av världen … Å andra sidan kan man utgå från oberoendet. Enbart när man är självförsörjande, särskilt i ekonomiskt och juridiskt hänseende, kan man lita på att man är älskad av den andra och i sin tur älskar den andra utan att ha instrumentella bevekelsegrunder eller för att man befinner sig i en ofrivillig relation som man inte har resurser att ta sig ur. I detta perspektiv är kärleken som grundas i oberoende mer genuin …”

Citatet är intressant inte bara för att det belyser två helt olika synsätt på det i vår kultur så centrala begreppet kärlek, utan också för att det besvarar en fråga som kristna svenskar gång på gång har tvingats ställa sig själva: Hur kommer det sig att en klassisk syn på kärlek och relationer möter så starkt motstånd just i det svenska samhället? Svaret, skulle jag vilja hävda, ligger i själva definitionen av kärlek: om den handlar om viljan att vara ömsesidigt beroende, eller om den tvärtom handlar om viljan att klara sig själv.

I internationell jämförelse sticker Sveriges familjelagstiftning ut rejält. Det räcker att åka till Tyskland för att se ett samhälle som i mycket högre grad utgår från familjen än från den autonoma individen. De flesta familjepolitiska reformer har i Sverige syftat till att göra gifta makar mindre beroende av varandra, men också till att göra barnen mindre beroende av sina föräldrar (förskola) och föräldrarna mindre beroende av sina barn (äldrevård).

Inget av detta är förstås bara negativt. Men det behöver inte råda någon tvekan om att vår familjelagstiftning har en mörk baksida. Det är inte för inte som internationell forskning pekar ut Sverige som världens mest individualistiska land.

Problemet har därtill förstärkts av socialdemokratins – och i viss mån liberalismens – förkärlek för helhetslösningar. Individuella val har genom detta kommit att uppfattas som ett hot, med debatten om den ”individualiserade föräldraförsäkringen” (läs: tvångskvoteringen) som ett aktuellt exempel. Det enda som står i vägen för vänsterns och de mer aggressiva liberalernas strävan efter en 50/50-uppdelning av föräldraförsäkringen är ju rent krasst att den är så impopulär bland väljarna!

Häromveckan kom professorn i kärnfysik Jan Blomgren med ett intressant förslag i tidningen Dagen. Han föreslog ett införande av parallella system när det gäller beskattningen av äkta makar: Ett individbaserat system där mannen och hustrun skattar som individer, och får pension utifrån den egna lönen – precis som i dag. Men också ett familjebaserat system där makarna delar lika på såväl lön som skulder, och där båda därför skattar för en lika stor inkomst och därmed får lika stor pension.

I praktiken skulle ett sådant system få till följd att vi som svenskar fick välja, inte bara vilken skattemodell vi vill praktisera, utan också vilken definition av kärlek vi vill ansluta oss till. I ett land som Sverige är det måhända en utopi att få gehör för denna grad av valfrihet. Men det är svårt att se att det skulle skapa några egentliga förlorare. Många av oss skulle väl snarast hävda att det skulle bana väg för en ny och djupare solidaritet än den i Sverige förhärskande statsindividualismen.

Läs på varldenidag.se