I USA finns det en rörelse som kallar sig Red-Letter Christians. Uttrycket är hämtat från de bibelutgåvor som markerar Jesu ord i rött, och en av rörelsens bärande tankar är att vi som kristna behöver vända tillbaka till vår Mästares ord och exempel – snarare än de mer perifera frågor som man menar präglar brevtexterna.

En annan sak som Red-Letter Christians vänder sig emot är det man uppfattar som en politisk exploatering av Bibelns budskap. Den egna hållningen presenteras som ”varken höger eller vänster”, och man är tydlig med att man vill lyfta ett annat slags värdefrågor än de som brukar förknippas med den kristna högern: abort och homosexualitet. Framför allt talar man i stället om sociala frågor som fred, miljö och ekonomisk rättvisa – men även om ett sunt stärkande av familjen.

Det är lätt att sympatisera med ambitionen bakom Red-Letter Christians. Ytterst få kristna vill trots allt vara kända enbart för de frågor där de befinner sig längst bort från det omkringliggande samhället. Det är också lätt att hålla med om att det är Jesus som ska lyftas fram som kärnan i, och uttolkaren av, den kristna tron.

Samtidigt finns det flera saker som skaver i denna rörelses centrala ideer. Här och nu vill jag få fokusera på den bibelsyn som lyser igenom i dess namn.

Den principiella fråga vi måste ställa när vi lyfter fram Jesu ord som ”förmer” än Nya testamentet i stort är: vad säger vi egentligen med detta? Förvisso är det sant att vi i Jesus har en underbar – och därtill helt unik – uppenbarelse om vem Gud är. Därför gör vi helt rätt i att gång på gång vända tillbaka till de fyra evangelierna.

Men det finns också en fara i att gradera olika delar av Skriften som mer eller mindre värdefulla – eller som mer eller mindre Jesu ord. Den höga syn på Bibeln som förenar den evangelikala kristenheten grundar sig nämligen på en åtminstone delvis annan hållning än denna.

Mest grundläggande är antagligen just att Bibeln är Guds ord. Varken Gamla eller Nya testamentets böcker ska alltså förstås enbart som ”människors ord om Gud” – även om de självklart har fått en prägel av de personer som har skrivit dem. I stället förenas evangelikala kristna i Lausannedeklarationens formulering: ”Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv.”

Det här innebär i sin tur att alla texter i Bibeln kan sägas uppenbara den treenige Guden. ”Jesu vittnesbörd är profetians ande”, skriver Johannes i Uppenbarelseboken. Och aposteln Petrus försäkrar att profeterna i Gamla testamentet var drivna av ”Jesu Ande”. När vi läser Jesaja och Jeremia, Habackuk och Malaki, är det alltså Jesus själv som talar!

Mot denna bakgrund blir det omöjligt att – som Red-Letter Christians gör – spela ut Jesu ord i evangelierna mot hans ord på andra ställen i Skriften. Sant är att Bibelns uppenbarelse är progressiv, så när Jesu undervisning i evangelierna skiljer sig från Moses undervisning till Israel är det Jesus som ska ha sista ordet. Att däremot spela ut brevtexternas ord mot Jesu ord är direkt felaktigt. Faktum är att Herren själv förordar det motsatta! När ”sanningens Ande” kommer, säger han, ”skall han föra er in i hela sanningen.”

Alltså: Låt dig gärna fascineras av Jesus och de ord som tillskrivs honom i de fyra evangelierna. Men kom ihåg att Jesus talar till oss genom hela Skriften – både Gamla och Nya testamentet. Frågan är om vi som tillhör honom känner honom så väl, att vi kan känna igen hans tilltal när vi läser dessa böcker?

Läs på varldenidag.se