Författare: olofedsinger

Guds helighet – en nyckel för att förstå bibelordet

Ingen annan egenskap hos Gud finns omnämnd så många gånger i Bibeln som hans helighet. Någon har räknat ut att beskrivningen av Gud som helig förekommer på mer än 600 ställen i Gamla och Nya testamentet. Alla som vill lära känna Herren på djupet behöver med andra ord lära känna honom som den Helige. Guds helighet innebär att han är avskild från allt annat som existerar i den har världen. Att han är den Radikalt Annorlunde. Den Unike. Paulus skriver i Första Timotheosbrevet att Gud är ”den ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se” (1 Tim 6:15-16). Gud är helt och hållet skild från alla de verk som han har skapat. Detta är också det som är hemligheten med Guds namn, så som det blir uppenbarat för Mose: Jag Är (se 2 Mos 3:14). Det speciella med detta namn är att det – till skillnad från övriga namn på Gud i Bibeln – inte knyter an till någon specifik egenskap hos Herren. I stället pekar det på honom som själva Varat. Som Den som existerar oberoende av allt annat. För en from jude innebar detta att han eller hon inte vågade ta detta namn på Gud i sin mun. Det var reserverat för Herren själv – den...

Läs Mer

Måste vi välja mellan enhet och bekännelse? (Budbäraren)

En avgörande orsak till kyrkans inrättande av biskopsämbetet var att man ville ha ledare som kunde bevara och försvara den kristna läran. Som kunde stå som garanter för ”den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga” (Jud v 3). I dag tycks vi dock leva i förändringarnas tidevarv. Vår blivande ärkebiskop Antje Jackelén har i media deklarerat att vare sig jungfrufödseln eller Jesu unika anspråk behöver uppfattas som bokstavliga sanningar. Vidare har hon upplyst om att ”kyrkan är en trosgemenskap – inte en åsiktsgemenskap”. Samtidigt säger hon i Världen idag att ”Det hör till biskopens uppdrag att verka för enheten i kyrkan”. Tillsammans ger dessa uttalanden en intressant bild av Svenska kyrkans utveckling. När Jackelén ska precisera vad hon menar med kyrkans enhet talar hon om en ”ömsesidighet i respekt och i vilja till samtal och samverkan när det gäller våra gemensamma utmaningar”. Vad hon däremot inte säger något om är denna enhets koppling till vår kyrkas lära. För mig leder detta till en angelägen följdfråga: Ska Jackeléns budskap tolkas som att kyrkans ”enhet” i praktiken bara är möjlig om vi tonar ned det som har med vår lära och bekännelse att göra? Om så är fallet har nämligen biskopsfunktionen i Svenska kyrkan gjort en 180 graders svängning: från att värna den kristna kyrkans lära till att genom att inte värna läran värna kyrkans enhet! Med...

Läs Mer

Lutherskt arv på undantag (Kyrkans Tidning)

Det första som slår oss är att handboksförslaget är så magert i fråga om klassisk luthersk försoningsteologi. Samtidigt som man talar om ”teologisk mångfald” tycker vi helt enkelt att en hel del av det mest självklara – vår kyrkas lutherska arv – har satts på undantag. Bland de nya förslagen är det i princip bara den sällan använda ordningen för bikt som innehåller något som kan kallas för en klassisk och kristocentrisk syndabekännelse. Ingenstans i dop- och konfirmandordningarna talas det explicit om syndernas förlåtelse, trots att detta är kärnan i det kristna evangeliet – inte minst utifrån en luthersk förståelse. Generellt finns det i de nya förslagen en mycket svag koppling till de bibliska texterna. Svepande och poetiska formuleringar ersätter en robust förankring i bibelordet. Som företrädare för en ung generation är vi inte emot språklig anpassning. Samtidigt funderar vi på vad som är liturgins syfte. Många unga i dag är tyvärr dåliga bibelläsare. Om de då inte möter Guds ord ens i kyrkans liturgi, när ska de då göra det? Det finns också en själavårdande dimension i detta. När känslorna inte hänger med – när man inte ”känner sig” omsluten av Guds kärlek – är det ju bara Guds löften i bibelordet som vi har att falla tillbaka på. Borde inte liturgin vara vårt stöd i denna situation? Flera gånger förekommer svepande hänvisningar till ”Guds löfte i Jesus...

Läs Mer

Hela Bibeln vittnar om Jesu unika ställning (Dagen)

Med jämna mellanrum dyker frågan om Jesu unika ställning upp i den kyrkliga debatten. Nu senast är det Svenska kyrkans blivande ärkebiskop, Antje Jackelén, som i en märklig teologisk krumbukt poängterar att ”Jesus säger att han är sanningen, men han säger inte att jag är den enda sanningen” (Dagen 131001). Vi är många som inte låter oss imponeras av detta resonemang. Men förutom att det är teologiskt tveksamt vilar det på en premiss som jag tycker har fått betydligt mindre uppmärksamhet än den förtjänar. Nämligen att budskapet om Jesus som enda vägen till Gud skulle vara begränsat till ovanstående citat ur Johannes 14:6. Sanningen är nämligen den motsatta: det är en central del av hela den bibliska uppenbarelsen. Vissa exempel på detta är mer uppenbara än andra. Apostlarnas försäkran att ”Hos ingen annan finns frälsningen” (Apg 4:12) hör till de mest kända. Men minst lika tydliga får man väl betrakta lärjungen Johannes ord i sitt första brev: ”Den som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har också Fadern” (1 Joh 2:23). Särskilt intressant är den ”helgardering” som Johannes här gör, genom att han väljer att proklamera Jesu unicitet i både positiv och negativ mening. Det kan väl inte bara vara en ”tolkningsfråga” vad han vill få sagt med sitt sätt att formulera sig? Johannes ord har en särskild laddning med tanke på att ett av...

Läs Mer

Vår tids berättelser

En av de saker som brukar sägas om vår postmoderna tid är att vi har förlorat den ”stora berättelse” som länkade samman människorna i det ”gamla” samhället. Dagens människor, och särskilt vi som tillhör den yngre delen av befolkningen, upplever tillvaron som betydligt mer fragmentarisk än våra far- och morföräldrar gjorde. Äldre tiders enhetssamhälle är ett minne blott, men det är inte bara den kulturella mångfalden som präglar vår tillvaro. Det har också blivit svårare att se vår egen roll i förhållande till det samhälle vi är en del av; vilken kugge vi utgör i det stora maskineriet. I denna mening tror jag alltså att man kan säga att vi i dag saknar en stor, sammanhållande berättelse i Sverige. Samtidigt lever vi naturligtvis inte i ett samhälle som är utan gemensamma berättelser. Snarare är det så att man i varje epok av människans historia har haft sina egna, specifika berättelser. Dessa har dock varierat under århundradenas lopp. Tidigare generationers berättelser Ett första exempel på detta skulle kunna tas från det gamla bondesamhället. I detta samhälle fanns det en på många sätt gemensam tankevärld, där bland annat berättelserna från Gamla och Nya testamentet spelade en stor roll. Alla som levde och verkade i denna miljö hade åtminstone något slags relation till de berättelser som vi möter i Guds ord – från skapelse och syndafall till Uppenbarelsbokens tal om en ny...

Läs Mer

Twitterflöde

Prenumerera på bloggen via epost

Ange din e-postadress för att prenumerera på den här bloggen och få meddelanden om nya inlägg via e-post.