Författare: olofedsinger

Korsets väg: Lidandet

Kristendomens viktigaste högtid är i antågande. I hela den världsvida kyrkan uppmärksammar vi det förunderliga i att Gud inte bara kom hit till jorden som en människa – han lät sig också förnedras, torteras och dödas på ett av världshistoriens mest brutala avrättningsredskap. Korset sticker ut i jämförelse med de flesta religiösa symboler. Det har inget av den skönhet som vi normalt brukar söka efter när vi ska ta fram ett nytt, säljande ”varumärke”. Ändå står det i centrum både av den kristna tron och av den kristna kyrkans självförståelse – ett trotsigt tecken på en logik som går den här världens vise förbi. Som aposteln Paulus skriver: ”detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft” (1 Kor 1:18). Korset är den enda platsen i mänsklighetens historia där himmel och jord har fått ett fullkomligt, jämbördigt möte. På korset, säger Bibeln, lägger Gud all den här världens synd och ondska på sin egen Son. Men samtidigt sker också det omvända: All den himmelska världens andliga välsignelse bereds möjligheten att landa på jorden. Eller med Paulus ord: ”Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att för vår skull ta förbannelsen på sig … Så skulle hedningarna genom Kristus Jesus få den välsignelse som gavs åt Abraham och vi sedan få den utlovade Anden på...

Läs Mer

Klåfingriga frågor till småbarn (UNT)

Runtom i Sverige ska det på alla nivåer inom barnomsorg och skola tas fram en årligen reviderad likabehandlingsplan. Materialet för detta arbete finns att ladda ner från Diskrimineringsombudsmannens hemsida, och till viss del även från Skolverkets dito. Mycket av det som står där är bra, men i Uppsala har vi ändå sett ett avskräckande exempel på hur arbetet med denna likabehandlingsplan kan se ut i den kommunala förskolan. Vi skriver denna insändare för att få till stånd en förändring, särskilt som vi har fått veta att planeringen av arbetet har skett gemensamt för alla centrala stadens förskolor (Boländerna, Gudrun, Gunnar och Tallen). Som föräldrar till en 5-åring och en 3-åring blev vi under vårterminen kallade till varsitt utvecklingssamtal på våra barns förskola. Inför samtalet hade vi fått en enkät att fylla i tillsammans med barnen, som var ett harmlöst försök att upptäcka brister i förskolans sätt att arbeta med likabehandlingsfrågor. Men när vi kommer till våra respektive utvecklingssamtal får vi veta att även förskolepersonalen har fyllt i en enkät tillsammans med våra barn. Enkäten, visar det sig, är en omarbetad version av Bilaga 4 i Skolverkets skrift Diskriminerad, trakasserad, kränkt (09:1097) och innebär att förskolebarnen har fått svara på frågor som: Finns det något som gör det bättre eller sämre att vara pojke eller flicka? Kan man vara kär i vem man vill, både flicka och pojke? Finns det...

Läs Mer

Vilken Gud tror du på? (Dagen)

Vilken Gud tror du på? Till stor del tror jag att denna fråga kan besvaras genom hur vi ser på våra liv som kristna. Själv har jag den senaste tiden gått och smakat lite extra på två för mig väldigt rannsakande frågor. Frågor som även har varit viktiga i arbetet med min senaste bok, Korsets väg och korsets kraft (Libris 2011). Nämligen: Tror jag på en Gud som är värd att dö för? Och: Tror jag på en Gud som kan uppväcka döda? Det som fascinerar mig med dessa båda frågor – som ju representerar två helt olika sidor av det kristna budskapet – är att de å ena sidan kan låta extrema, men att de å andra sidan står i centrum av det kristenliv som träder fram i Nya testamentet. Visserligen är det sant att vare sig martyriet eller uppväckandet av döda hör till vardagen i det kristna livet. Men min övertygelse är ändå att vi behöver se på dessa erfarenheter som två konkreta riktmärken för våra liv, om vi inte ska hamna på glid i vårt personliga lärjungaskap. Ytterligheterna är helt enkelt nödvändiga för att Gud inte ska bli för tam och neutral för oss. En betydande del av den svenska kristenhetens kris tror jag handlar om att Gud har blivit alltför hanterbar. Det är som att en osynlig hand hela tiden driver oss mot en förståelse...

Läs Mer

Förskolebarn fick frågor om tro och etnicitet (SvD)

Sverige har fått en ny diskrimineringsombudsman, Agneta Broberg, som tillträder sin tjänst den 1 oktober. Hon tar över en hårt kritiserad myndighet, och vi vill här få ge exempel på ett område där vi hoppas på radikalt nya tankesätt i och med höstens chefsbyte. Runtom i Sveriges kommuner ska det på alla nivåer inom barnomsorg och skola tas fram en likabehandlingsplan. Material för detta arbete finns att ladda ner på DO:s hemsida. Mycket av det som står är bra, men på gräsrotsnivå har vi ändå sett ett avskräckande exempel på hur planen implementeras på förskolenivå. Som föräldrar till en 5-åring och en 3-åring blev vi under vårterminen kallade till varsitt utvecklingssamtal på vår kommunala förskola. Inför samtalet hade vi fått en enkät att fylla i tillsammans med våra barn, som var ett harmlöst försök att upptäcka brister i förskolans sätt att arbeta med likabehandlingsfrågor. Men när vi kommer till våra respektive utvecklingssamtal får vi veta att även förskolepersonalen har fyllt i en enkät tillsammans med våra barn. I denna hade de fått svara på frågor som: Finns det något som gör det bättre eller sämre att vara pojke eller flicka? Kan man vara kär i vem man vill, både flicka och pojke? Finns det någon som kommer från ett annat land på förskolan? Brukar ni prata om ifall man tror på Gud? Svaren på dessa frågor hade man skrivit...

Läs Mer

Vardagen viktigare än verksamheten (Dagen)

Jag har blivit ombedd att dela några tankar kring hur jag som ledare för Salt tänker om framtiden, både för vår egen organisation och för vår moderrörelse EFS. Det är en väldigt aktuell fråga. Faktum är att vi det senaste året har gjort ”övergången Salt–EFS” till ett av våra viktigaste samtalsämnen under våra styrelsehelger. Det är ju långtifrån självklart att alla som känner sig hemma i Salt vill göra EFS till sitt andliga hem. Kanske är det inte heller önskvärt. När jag blickar ut över svensk kristenhet ser jag ett antal ganska motstridiga trender. I de flesta samfund ser jag församlingar som minskar i både storlek och antal. Jag ser strukturer som i många fall har överlevt sig själva. På allt fler håll ser jag också en relativisering av Guds ord, något som i hela kyrkans historia har varit synonymt med att ta ett steg bort från Herrens välsignelse. Men runtom i Sverige ser jag också människor – och inte minst ungdomar – med en stor längtan efter äkthet och andligt liv. Jag ser en ny typ av prioriteringar, som visar sig i att de gamla identitetsmarkörerna förlorar sin betydelse – bland annat uttryckt i att samfundsbeteckningar blir allt mer ointressanta. Och inte minst viktigt: jag ser att Gud verkar på ett likartat sätt också i historiskt sett väldigt olika sammanhang. Det verkar helt enkelt som om Gud har...

Läs Mer

Twitterflöde

Prenumerera på bloggen via epost

Ange din e-postadress för att prenumerera på den här bloggen och få meddelanden om nya inlägg via e-post.