I västvärlden berömmer vi oss av vårt demokratiska styrelseskick, och det räcker med en snabb blick utöver världen för att se att vi har goda skäl för detta. Inte för att demokratin skulle vara utan problem, utan för att den (som det brukar heta) är det ”minst dåliga” sättet att styra ett land.

Men för att demokratin ska kunna fungera och uppfattas som legitim krävs också ett antal grundläggande förutsättningar. Först och främst behöver det finnas en tillit till systemet i stort – både att det fungerar som det ska och att de styrande verkligen lyssnar till sina medborgare; demokrati betyder ju just ”folkstyre”. När så inte sker undermineras det demokratiska systemet, och om det dessutom visar sig att problemen kvarstår även vid byte av politisk majoritet leder det lätt till en utbredd cynism.

En annan förutsättning för att demokratin ska kunna fungera är att argument och perspektiv får möjlighet att brytas mot varandra i det offentliga rummet. Detta för att både folket och de styrande ska kunna fatta kloka och genomtänkta beslut. Demokratin förutsätter helt enkelt öppna samtal – utan på förhand givna begränsningar av vad som är okej eller inte att prata om.

Kopplat till detta är det också viktigt att inga stora grupper lämnas utanför samtalet, vare sig genom att man förlöjligar dem eller inte lyssnar till dem. När så ändå sker bäddar det för spänningar i samhällskroppen som på sikt kan bli svåra att hantera – och därmed också farliga.

Mot bakgrund av detta är det djupt oroande med den utveckling vi just nu bevittnar i västvärlden. Vi är säkerligen många som kan känna ett främlingskap inför politiker som Donald Trump och Jimmie Åkesson. Samtidigt måste vi inse att det inte i första hand är dessa personer som är problemet – utan det klimat som ligger till grund för deras popularitet. Som det ibland formuleras: Man får de fiender man förtjänar.

Både i USA och Sverige finns en politisk och kulturell ”tyckarelit” som har kopplat greppet om stora delar av media, och även den beslutsfattande makten. Detta gör att många människor – inte minst de som Göran Hägglund beskrev som ”verklighetens folk” – känner sig utmanövrerade ur det offentliga samtalet.

Och värre ändå: För att påskynda de processer som tyckareliten har bestämt sig för att driva, har den blivit allt mer benägen att köra över också ganska stora befolkningsgrupper. Inte minst i etiskt laddade frågor har det visat sig frestande att hemfalla åt genvägar, och både från socialistiskt och liberalt håll använder man sig numera av lagstiftningen som om den vore ett folkbildningsorgan. Det mest talande exemplet i Sverige är kanske lagen om samkönades rätt att adoptera, som klubbades igenom med enbart 17 procents stöd i befolkningen i stort. Något liknande skedde nyligen i USA, när Högsta Domstolen med 5 röster mot 4 fattade beslutet att legalisera samkönade äktenskap och på så sätt köra över alla de delstater som hade fattat demokratiska (!) beslut om att inte tillåta något sådant.

Säga vad man vill om själva sakfrågorna. Men det är så man krattar manegen för en politiker som Donald Trump.

Läs på varldenidag.se